Intervju med Gary Yourofsky, del 1

(english version in comment field)

Född 1970 och utbildad journalist är Gary Yourofsky utan tvekan en av världens mest kända djurrättsaktivister och veganer.Arresterad 13 gånger för olika aktioner, som till exempel att släppa ut  1 500 minkar från en pälsfarm i Kanada, och belagd med inreseförbud i Storbritanien och Kanada satsar Gary Yourofsky idag på att informera och utbilda icke-veganer i vad det är man ger sitt stöd till genom att äta kött.  Rakt på sak, ärlig och underhållande har han fram till den 14 september 2012 gett 2,388 föreläsningar inför 60,000 människor på 178 skolor samt I 5 Israeliska städer.  Hans föreläsningar har översatts till 30 olika språk och har setts mer än 4 000 000 gånger på Youtube.

 

 Du har i stort sett vigt ditt liv åt att förespråka djurrätt och veganism; kan du se någon förändring I samhället jämfört med när du började?

Jag har sett mycket förändring under min gångna 16 åren inom veganismen. De flesta människor känner igen ordet “vegan” och har testat tofu, köttsubstitut eller sojamjölk. Vegansk mat finns nästan överallt nu för tiden. Men även om detta är ett enormt steg I positive riktning, så ligger antalet djur som torteras och mördas varje år obscent nog på flera miljarder. Så det finns ingen tid till firanden. Utvecklingen går inte snabbt nog för offren. Vi måste sluta samlas på Vegfester och djurrättskonferenser och knytkalas och sluta att skriva in djurrättsaktivister I Djurrättens Hall of Fame. Att befria djuren är en revolution, inte en social sammankomst., eller en prisutdelning, Du kan inte fira revolutionen förrän du faktiskt har GENOMFÖRT den.

Jag har hört att gnistan som tände din aktivism var din upplevelse på en cirkus där då såg plågade elefanter och dansande björnar.

Cirkusen är något som ständigt förvånar i det att tiden inte verkar hinna ikapp den. Hur gör vi en potentiell publik medveten om de övergrepp som pågår före, under och efter en föreställning för att till exempel få en elefant att snurra på snabeln?

Jag är också förbluffad over att cirkus – och djurförsök – fortfarande existerar.  Problemet är att djurrättsrörelsen inte fokuserar på utbildning. Den fokuserar på upptåg so matt klä ut sig, eller på att ha nakna kvinnor som svassar runt*. Det är inte utbildning och det informerar inte folk om vad som händer med djuren. När klädde någonsin Gandhi, Malcolm X eller Nelson Mandela ut sig, eller tog med sig en naken kvinna till ett protestmöte?

Jag har provat på hela spektrat av aktivism, från civil olydnad, intervjuer, direkt aktion, demonstrationer, annonsering, lobbying till brevskrivande. INGENTING är mer effektivt än att lära någon varför deras livsstil är skadlig, ologisk och grym, och vad som händer djuren i kulisserna

Vi måste fokusera på att bättra dem runt omkring oss. Vi måste komma in i klassrummen, kyrkorna, synagogerna och moskeerna, med mera och prata om alla typer av djurplågeri. Som jag sa tidigare, vi måste sluta samlas på VegFesterna, konferenserna och knytkalasen. Att befria djuren är en revolution, inte en social sammankomst.

Vi måste sluta predika för de redan frälsta, och vi måste definitivt sluta låta familjemedlemmar, kollegor och vänner komma undan så lätt också.

Vi måste också låta djurplågarna veta att det har konsekvenser att plåga djur, där den minsta är att de aldrig ska få ett ögonblicks lugn medan de åtnjuter en våldsamt livsstil. Så UTBILDA, UTBILDA, UTBILDA!

Intervju med Gary Yourofsky, del 3

(english version in comment field)

När du är ute och håller föreläsningar på universitet, har du någonsin känt att det finns de människor som där och då bestämmer sig för att förändra sina liv?

 Mellan 2002 och 2012 har jag hållit I genomsnitt 225 föreläsningar per år. Professorer berättar för mig att jag har ett omvändelsesnitt på mellan 15 och 20 procent, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag går in i varje klassrum med noll support. De säger också att 50-60 procent av studenterna drastiskt minskar sitt intag av djurprodukter. Alla mina föreläsningar äger rum på privata högskolor i klasser för etik, filosofi, komposition, kvinnostudier, retorik och sociologi.  Det är viktigt att poängtera att jag aldrig tar betalt från vare sig elever eller professorer, då jag inte anser att det ska kosta pengar att få veta sanningen. Jag är definitivt ingen försäljartyp, marknadsförare, någon som samlar in pengar eller politiker. Anledningen till att professorer är så angelägna om att få mig till sina klassrum är att jag är genuin, ärlig, inte har några gimmicks, men har en väldigt färgstark bakgrund (13 arrester, bannlyst i 5 länder, befriande 1 500 minkar i Kanada 1997). De säger att jag ger liv till Peter Singers och Tom Regans skrifter.

Förutom min resa till Israel i september ger jag inte längre offentliga föreläsningar, helt enkelt för att det är svårt att få folk att komma.

De enda som kommer på en vegansk presentation är djurrättsmänniskor. Och den här rörelsen är idiotisk i sin “predika för de redan frälsta”-mentalitet. Att berätta för djurrättsmänniskor om veganism är helt meningslöst. Som jag sa tidigare, utbildning ÄR den mest effektiva formen av aktivism, och jag kommer att fortsätta utbilda ICKE-veganer om veganism. Om man vill se de tusentals e-postmeddelanden jag har fått från studenter och andra människor som har sett mina föreläsningar on-line så kan man gå till adaptt.org och klicka på and COMMENTS/ACCOLADES sektionen. Bortsett från turnén så ligger mitt fokus på att samla så mycket information om veganism som möjligt på sidan.

Hur ser du på den framtida utvecklingen? Finns det, från en vegansk utgångspunkt, något hopp om att människor ska sluta utnyttja djur?

Ingen lögn kan leva för alltid. Orättvisa kan inte vara för evigt. Tragiskt nog kan lögn och orättvisa leva i 100-tals eller 1000-tals år. Men en dag kommer varje förslavat djur att få sin frihet, och djurrättsrörelsen kommer att segra, för som Gandhi en gång slog fast: “Genom historien har sanningens och kärlekens väg alltid vunnit. Det har funnits mördare och tyranner och tidvis har de verkat oövervinnliga, men i slutänden kommer de alltid att falla. Alltid!”

En mer världslig fråga; vi befinner oss i en årstid som är rappad med helger. Har du någon vegansk favoriträtt?

Jag är en enkel man med enkel smak. Bortsett från att I am simple man Tofurky och Vegenaise är den mest fantastiska rätten någonsin, så gillar jag en tallrik med hemmagjord hummus med gurka, bettor, seller, morötter och paprika. Jag äter det 5-7 dagar I veckan till lunch eller middag. Jag älskar en skål med granatäpple och björnbär, Det äter jag dagligen. Jag avgudar ångkokt broccoli med spaghetti squash och sauterad portabellasvamp till det. Jag älskar den rätten och äter den 2-3 gånger i veckan. Sparris, broccoli och svampar tillsammans med quinoa eller hirs är också favoriter

Intervju med Sasha Boojor – djurrättsaktivist bakom 269-rörelsen

”…the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer?” / Jeremy Bentham

 

 För ett par veckor sedan skrev jag inlägget ”Till minne av kalv 269” (kan läsas längre ned i bloggen), där jag berättade om de tre israeliska djurrättsaktivister som för att rikta uppmärksamheten mot hur djuren behandlas av köttindustrin lät brännmärka sig själva på Rabbin torget i Tel Aviv. Numret som brändes in var det samma som bars av en kalv de mött i en av Israels djurfabriker, nummer 269. Nedan följer en intervju med Sasha Boojor, en av de tre aktivisterna

 

 Kan du berätta lite om bakgrunden, hur träffade ni kalv 269?

Hon hade ett väldigt unikt utseende och var väldigt livlig. Vi såg många fotograferade kalvar, men så snart jag såg henne så visste jag att hon var den jag letat efter och jag tror att Tamir (fotografen) kände på samma sätt. Så fort vi kom fram till hennes inhägnad levde hon upp och det enda hon kunde tänka på var att få så mycket tillgivenhet och värme som möjligt från oss. Det är så sorgligt att något så grundläggande som den kärlek och omvårdnad de skulle få från sina mammor är fullkomligt berövat dem.

Som du vet så placeras kalvarna, efter att de skilts från sina mammor, i inhängnader som precis motsvarar deras kroppsstorlek. De har ingen möjlighet att interagera med varandra och ge uttryck för sina naturliga impulser som att leka eller bli omvårdade av sina mödrar eller resten av hjorden, vilket de skulle få om mänskligheten inte hade en sådan övermäktigt behov av att stjäla deras mjölk.

Hur fick ni idén att brännmärka er själva, och vilken typ av reaktioner har ni fått i Israel?

 Ärligt talat så minns jag inte riktigt när jag först fick den här idén, bara att den har rullat runt i mitt huvud i flera år, men jag har aldrig känt att jag kunnat nå tillräckligt många människor för att en kampanj som denna ska ge något.

Jag antar att det var efter att jag sett hur lågt djurrättsrörelsen sjunkit här (i Israel) och att det enda man brydde sig om var när nästa möte skulle äga rum och vilken mat som skulle serveras. Jag visste bara att detta var det enda jag kunde komma på som skulle kunna organisera en relativt liten grupp och som, om det var framgångsrikt skulle kunna inspirera till förändring både inom och utanför djurrättsrörelsen här i Israel så väl som i resten av världen.

Tyvärr är det så att trots att det finns många veganer här i Israel, så kunde de flesta kunde inte bry sig mindre om vad vi gjorde, de är för självupptagna för att bry sig. Jag har även anklagats för att exploatera kalven för att jag vägrade köpa fri den från farmen

Jag försöker förklara att det inte handlar om ett enda liv, utan om dem alla, och att ge pengar till samma människor som våldförde sig på hennes mamma och slutligen kommer att slakta henne och hennes systrar och bröder är lika vettigt som att gå in i en djuraffär, köpa alla djuren och tro att man därigenom bidrar till någon positiv förändring av den här vridna verkligheten

Jag övertygade inte direkt någon av dem, kanske för att de helt enkelt inte brydde sig tillräckligt om den här frågan till att börja med, och mest ville stilla sina dåliga samveten för att de inte gör tillräckligt för att hjälpa utan mest lever en egoistisk och självupptagen livsstil. Jag föraktar trenden med livsstils veganism, den rörelsen är rutten allt igenom och om det inte händer något drastiskt så har jag ingen större förhoppning om någon reell förändring av den här världen

Det finns en rörelse som just nu sprider sig bland veganer och djurrättsaktivister världen over, där ett stort antal människor kommer att tatuera in numret 269 på sina kroppar. Tror du det kommer att ha en enande effekt på oss veganer eller arbetar med djurrätt, eller hur tror du att fenomenet som sådant kommer att fungera?

Vi har mottagit så mycket positiv feedback från så många hängivna djurrättsaktivister över hela världen! Det är riktigt inspirerande och jag hoppas verkligen att den 1 november kommer att bli en vändpunkt för vår rörelse och att det kommer att inspirera många fler att agera på ett sådant sätt att det verkligen gör klart för folk att det är en förintelse som pågår runt omkring oss och att passivitet inte längre kommer att tolereras.

Hur ser det ut för djurrättsrörelsen och den veganska “scenen” i Israel?

 Till största delen handlar det om olika livsstilsevenemang och sociala sammankomster. Det är i stort sett omöjligt att få folk att hjälpa till med något riktigt arbete om det inte inkluderar mat och en chans att umgås. Det gör en lite illamående, jag har varit aktiv i över ett decennium, och det har aldrig tidigare varit så här illa, och jag ser 
inget riktigt hopp för rörelsen här då det verkar bli värre och värre för varje år som går.

Har du någon vision av hur du tror att veganism och djurrätt kommer att utvecklas under kommande år?

Såvida inte något inträffar som tvingar folk att vakna, så ser jag inte någon positive framtid för den här rörelsen. För varje dag som går ökar det antal djur som slaktas drastiskt, och med den ekonomiska tillväxt som sker i utvecklingsländerna med den parallella effekten av en ökande köttkonsumtion i de länderna kan vi bara förvänta oss att förintelsen kommer att växa. Det är viktigt att notera att 97 av varje 100 människor som föds på jorden, föds i utvecklingsländerna, och om vi inte vaknar upp och börjar ta ansvar för djurens välbefinnande så ser jag ingen positiv framtid för djuren.

 

Till minne av kalv 269

På en så kallad ”factory farm” i Israel fanns kalv 269. Kalven hade som alla andra kalvar i dagens mjölk- och köttindustri blivit separerad från sin mamma vid bara någon dags ålder och föddes upp för att bli kalvkött (se mitt inlägg om mjölken för att se mer kring hur gamla köttkalvar tillåts bli). Skillnaden för denna kalv är att han mötte tre djurrättsaktivister på vilka han gjorde ett oförglömligt intryck då han kom att ge ett ansikte till de  65 miljarder landlevande djur som varje år slaktas världen över för att hamna på matbordet.

Kalv 269 har odödliggjorts genom att aktivsterna den 2 oktober, World Farm Animals Day på Rabin Torget i Tel-Aviv under en tyst ceremoni lät sig brännmärkas med just nummer 269 precis som kalven de mött

 

 

Den 1 november är det World Vegan Day. För att visa vårt motstånd mot den globala förintelse av djur som pågår kommer veganer och djurrättsaktivister världen över att denna dag låta tatuera in numret 269 någonstans på sin kropp.

Vem kan överväga att få en 269 tatuering?
– Människor som tror djur är värda samma moraliska hänsyn som människor.
– Människor som uppskattar att veganism handlar om moral, inte kosten.
– Människor som tror att djuren förtjänar den grundläggande rätten att inte vara människor ägodelar. (På samma sätt som bilar, väskor och skor är ägodelar)
– Människor som vägrar att upprätthålla djurens förintelsen genom att äta djur och animaliska produkter (detta inkluderar mejeriprodukter såsom smör, ost, grädde, yoghurt, mjölk, ägg och mjölkchoklad).
– Människor som vägrar att upprätthålla djurens förintelsen genom att köpa kosmetika och kläder från djur och animaliska produkter.
– Människor som vägrar att upprätthålla djurens förintelsen genom att köpa rasavlade djur.
– Människor som avstår från att använda termen ”husdjur” som benämning av ett djurföljeslagare, eftersom termen ”husdjur” aldrig skulle anses lämpligt för att beskriva en människlig följeslagare.

 

Från 269life: en bild på Kalv 269

Cirkus Scott och elefanterna

Cirkus Scott är på turné i Sverige, och just nu på besök i Örebro. Med sig har man både elefanter och kameler. Att transportera runt djur på detta vis är ingalunda acceptabelt. Ingen kan i sin vildaste fantasi på allvar tro att dessa stora djur har något som helst utbyte av att göra konster i en cirkusmanege och göra konster för människor. Det står i strid med all form av värnande av djurrättigheter, och att en cirkus i detta århundarde kommer undan med detta utan vilda protester från potentiella besökare är häpnadsväckande. I kväll och imorgon kväll har, och kommer Djurens Rätt att finnas på plats för att protestera mot dessa övergrepp mot djuren.

I en tid när cirkusar som Cirkus Cirkör och Cirque de Solei gör succé över hela världen så borde en cirkus med vad som i grund och botten är vilda djur vara ett förlegat koncept som sedan länge begravts.

Jag har en minnesbild på näthinan som jag aldrig kommer att glömma. Våren 1986 var jag tillsammans med min mamma på besök i staden som på den tiden hette Leningrad. Ett besök på en rysk cirkus stod på dagordningen, och av alla uppenbara skäl valde vi det djurfria alternativet. Det fanns faktiskt ett sådant, men bara i teorin. I praktiken hade de även här lyckats klämma in förnedring av ett djur, och tro mig, det finns inte en enda underhållande sekund i att se en flodhäst klättra uppför en stege.

Men tillbaka till elefanten (utan att på något vis förminska kamelerna): man vet idag att elefanter känner både glädje och sorg. Vilken känsla tror ni är dominerade för en cirkuselefant?

Sedan 1902 har det i Europa fötts 400 elefanter i fångenskap i Europa. Det är inte många. Funderar ni på var de djur ni evetuellt går och tittar på kommer ifrån? Hur de har lärt sig sina konster? Här en bild på vad en liten elefant som ska tränas får gå igenom:

Hugg, slag och hot är hur man tränar en elefant sedan unga år. För att få dem att utföra förnedrande handlingar som till exempel detta:

Ingen människa med någon som helst medkänsla borde nedlåta sig till att stödja verksamhet som denna. Det handlar inte om tillgång och efterfrågan, utan om efterfrågan och tillgång. Om VI visar att vi inte accepterar detta kommer det inte längre att vara någon mening för cirkusar som Cirkus Scott att tvinga vare sig elefanter eller kameler att uppträda som de cirkusartister de aldrig bett om att få bli. Låt de människor som vill uppträda i manegen istället. De som valt själva.

Elefanter hör hemma här:

Säg ner till rörelser som Cirkus Scott!

Do you want to read this in some other language?

Use this: Google Translate

Gary Smith – The Thinking Vegan

I min process att gå från att äta kött till att bli vegetarian och vidare till att bli vegan har jag tagit stöd av grupper på nätet, däribland Facebook.

Där kom jag i kontakt med Gary Smith, eller The Thinking Vegan, som han kallar sig. Det är som han själv säger här nedan ett stöd och en motivation som gör min ändrade livsstil så otroligt mycket lättare att hantera än vid mina tidigare försök

Så vem är han då?

Gary Smith är en av grundarna av Evolotus (www.evolotuspr.com), en PR agentur som arbetar för en bättre värld. Evolotus specialiserar sig på hälsa och välbefinnande, andlighet, djurskydd, naturlig mat, dokumentärfilmer, icke-vinstdrivande och företag som arbetar med social välgörenhet. I februari 2011 startade Gary bloggen The Thinking Vegan (http://thethinkingvegan.com). Han har också skrivit för Elephant Journal, Jewish Journal och är gästbloggare för Mother Nature Network (MNN.com). Gary och hans fru följer en vegansk livsstil och lever med deras katt Chloe  och sina två räddade laboratoriebeaglar Frederick and Douglass, i Sherman Oaks, CA.

     Hur kom det sig du bestämde dig för att en vegansk livsstil var det rätta?

Det är en lång historia. Första gången jag blev vegan var mer än 20 år sedan, i college. Jag läste ”Diet For a New America” av        John Robbins och ändrade min diet på en gång. När jag såg djur i burar, på industriella lantbruk så var det nog. Jag gjorde det för djurens skull, men förstod inte veganism fullt ut. Jag använde fortfarande läder och ull, och hade inte en aning om djurförsök. Tänk på att detta var innan internet och Facebook. Jag åt en vegansk diet i tre och ett halvt år och gick sedan tillbaka till att äta ägg, mejeriprodukter och fisk. Jag kan ge dig en lista på ursäkter, men i grund och botten är jag ansvarig för valet att gå emot min etiska övertygelse

Det som förde mig tillbaka till veganismen var min etiska övertygelse. Jag hade alltid en röst i mitt huvud som sa att det var fel att äta djur. Några år senare böjde jag mig för den rösten. Jag är väldigt glad att jag gjorde det. Den här gången förstod jag fullt ut vad det innebar att vara vegan; ett etiskt val att avstå från att använda djur till mat, kläder, underhållning och djurförsök.

Första gången jag var vegan rekommenderade jag ”Diet For a New America” till mina vänner och familj, men annars höll jag det mest för mig själv. Den här gången är jag aktiv. Jag håller det inte för mig själv längre.

Vilka är de hinder du stött på, och vilka är fördelarna?

För mig har det inte varit en utmaning att ändra diet och livsstil. I början kan det tyckas överväldigande, men man vänjer sig vid att läsa på etiketter och att handla kläder som inte kommer från djur, att söka efter produkter som inte är testade på djur och så vidare. Många saker kan verka svåra i början.

Jag tror att det största hindret för de flesta är den sociala delen. Om du är ung och bor hemma, hur kommer dina föräldrar och övriga familj att anpassa sig till ditt val att bli vegan? Om du är i ett seriöst förhållande eller gift, hur kommer din partner att reagera på din förändring?

Om du måste äta lunch ute som en del av ditt jobb, hur kommer dina kollegor att acceptera din nya livsstil? Ibland tror jag vi utmålar det som lätt att bli vegan för att vi vill att folk ska förändra sig, men jag tror det är viktigt att vara ärlig så till vida att de kommer att möta ett visst motstånd.

Fördelarna är otaliga. För mig var det en närmast omedelbar förändring i min nivå av upphetsning. Jag kände mig mer till freds med mig själv. Jag visste att äta och använda djur var fel, men förändrade mig inte. När jag väl genomgått förändringen låg min uppfattning om medkänsla, rättvisa och hederlighet i linje med mitt beteende.

En annan fördel var att upptäcka en gemenskap över hela världen med människor som kände och tänkte som jag. Jag kände inga veganer den första gången jag slutade äta djur, och inte många fler denna gång.

Jag släpades sparkande och skrikande till Facebook, men det var här jag verkligen började skapa denna gemenskap.

Gemenskap är så viktigt för nya veganer. Den är avgörande. Jag rekommenderar verkligen att nya veganer skaffar veganska vänner på Facebook, går på lokala träffar eller drar igång dem, följer veganvänliga sidor och bloggar. Nu är den absoluta majoriteten av mina vänner veganer och andra som kämpar för social rättvisa.

Hälsa är helt klart en ytterligare fördel. Men, om vetenskapen skulle ha fel, och mitt liv riskerade att förkortas av att inte äta djur och deras sekret, så skulle jag ändå förbli vegan. Inga ”om” ”och” eller ”men”.

Min erfarenhet är att människor upplever det som ett hot när du inte äter kött. Antingen förlöjligar de dig, eller så försöker de starta en mer allvarlig diskussion.

Vad är din upplevelse, och hur hanterar du det?

Veganer speglar andra. Vare sig du för andra djurs talan eller artigt tackar nej till kött, mejeriprodukter och ägg på en fest, så spelar det ingen roll vad du säger. Det icke-veganen hör är ”Du gör fel som äter och använder djur. Jag är helt klart överlägsen dig som människa”.

Varför hör de detta budskap? För att det till största delen är sant. Men allvarligt talat, poängen är den att alla upplever sig själva som etiska, goda människor. När de inser att de äter djur blir de medvetna om att deras beteende inte riktigt matchar vilka de tror att de är. Och de flesta är inte medvetna om att de äter djur. Att äta djur har blivit så normaliserat världen över via tv-reklam, hälsolära i skolan, litteratur i doktorns väntrum och så vidare att den enda gången de blir medvetna om detta faktum är när de talar med eller umgås med en vegan.

Jag hanterar det olika beroende på situationen. Jag föddes med en cerebral pares och har gått med en kraftig hälta i hela mitt liv. Mitt förhållningssätt är ganska radikalt jämfört med de flesta amerikaners. Jag har varit vegan i totalt nio år av mitt liv. Jag anser mig vara ateist och har inte varit religiös sedan jag var mycket ung. Jag har aldrig känt mig riktigt normal och har alltid stått utanför kulturen, så jag är van att bli konfronterad och utmanad för min uppfattning eller mitt beteende.

Om någon visar ett genuint intresse för veganism eller ställer frågor, som motsats till att försöka provocera fram eller vinna en diskussion, så tar jag mig tid att diskutera veganism med dem. Vill de bara argumentera så slösar jag inte min tid på dem.

Vad säger du till någon som behöver motivation för att byta till en växtbaserad diet?

För mig handlar bara om djuren. Motivationen borde vara att bli en vänligare, mer medkännande människa. Det handlar om att avlägsna dig själv från exploateringen och förtrycket av djur och leva upp till den idealbild du har av dig själv.

Jag lägger inte ned mycket tid på att tala om hälsoaspekter eller andra egoistiska anledningar till varför någon ska bli vegan. Jag finner det inte effektivt att manipulera någon att göra något som deras hjärta inte är med i. Jag är inte intresserad av att marknadsföra veganism som en diet, för dieter fungerar inte, och veganism är en etisk filosofi och inte en diet på modet. Alla du någonsin träffat har någon gång provat en diet och äter inte längre på det sättet. Det ligger i dietens natur. Den är temporär.

Det finns miljoner människor över hela världen som har bestämt sig för att det etiska valet att göra är att bli vegan. Använd deras erfarenheter och stöd som motivation.

Allt det borde krävas för att motivera någon är att se någon av de videos som finns på internet, eller dokumentärer om hur kött, mejeriprodukter eller ägg produceras, att se skräcken, lidandet och sorgen hos djuren. Jag har också märkt att det att tillbringa tid tillsammans med djur på en ”farm sanctuary” gör intryck på människor.

Om du skulle göra en kvalificerad gissning, hur, om alls, tror du att folks matvanor kommer att förändras under kommande år?

Vi kommer att äta mindre kött, mejeriprodukter och ägg. Det råder ingen tvivel om detta. Jag tror att kostnaden för att utfodra boskap kommer att fortsätta öka och priset för att köpa djurprodukter kommer därmed att vara för högt för många. Jag tror att allt eftersom befolkningsmängden ökar kommer det att bli svårare och svårare att möta efterfråga. Jag är säker på att någon fruktansvärd sjukdom som förs över från djur till människa kommer att rasa genom industrifarmerna och att många kommer att dö till följd av detta, vilket kommer att göra många rädda för att äta djur och jag tror att regeringar kommer att ha mindre pengar till att lösa ut stora jordbruk lika väl som ge ut stora summor i jordbruksstöd.

Med det sagt, så är konsumtionen ledsamt nog på uppgång och kommer att fortsätta stiga i länder som Indien och Kina som resultat av att folk får tillgång till bättre avlönade jobb.

Jag hoppas att som aktivister kommer vi att ha utvecklat mer kreativa och effektiva kampanjer och strategier som leder över mer och mer människor till veganism. Det finns helt klart en större medvetenhet kring djuren i livsmedelsindustrin och veganism både i media och hos allmänheten.

Vad är ditt råd till någon på väg att bli vegan?

Det finns massvis med råd att få för de som är på väg att göra övergången. Var och en måste själva bestämma vilken väg är rätt för dem att gå. En del föreslår att man först ger upp små djur som kycklingar för att så många av dem dödas jämfört med kor. Andra föreslår att man börjar med att avstå från att äta kött och andra djurprodukter en gång i veckan

Det är riktigt svårt för mig att föreslå något annat än att man slutar med alla djurprodukter här och nu. Gör vad som krävs för att sluta.

Varje ögonblick du inte är vegan är ett ögonblick då du deltar i ett system av exploatering och förtryck, vilket inte är bra för vare sig dig eller djuren.

En vegansk kosthållning har aldrig varit enklare än nu. Du hittar köttsubstitut som soja- eller glutenprodukter, mejeriprodukter som ost och mjölk kan du ersätta med mjölkfria sådana, eller så kan du äta enkelt.

Alla äter vegansk mat varje dag: bönor, sallader, frukter, grönsaker, sädeslag, nötter och frön. Det handlar bara om att ta bort köttet, mejeriprodukterna och äggen från vad du redan äter. Du kan äta pasta med grönsaker, sallad med en halv bruk bönor, bön- och risburritos till exempel.

Se till att skapa ett stödsystem, och ta stöd och motivation från andra veganer

Ta dig tid att sätta dig in i hur fruktansvärd den globala förintelsen av djur faktiskt är. Vi talar om 56 miljarder landdjur och möjligen biljoner fiskar som mördas varje år för att bli mat. Det är inte inkluderat de miljoner som torteras och mördas för kläder, för att testa produkter och i ”forskning”, i nöjesindustrin och vid jakt.

Se filmer som EARTHLINGS, FARM to FRIDGE och läs böcker så att du inte nonchalant bestämmer dig för att det är för svårt eller för komplicerat att vara vegan.

Smink utan lidande

Att smink kan vara vegetariskt, eller veganskt kan kanske låta lite bisarrt för den oinvigde. Smink är ju inget man äter, så vida man man inte har väldigt speciella ”cravings”.

Men att vara vegetarian, eller i synnerhet vegan, syftar ju till att så långt det någonsin är möjligt undvika att utsätta djur för lidande och/eller exploatering även utanför livmedelsindustri. Därför är det otänkbart att använda smink där det ens finns misstanke om att det förekommer djurförsök. Jag befattar mig inte med termen ”plågsamma djurförsök”; då de till sin natur är plågsamma och dess motsats inte existerar; lika lite som det finns human slakt så finns det humana djurförsök.                                                                                                                                                                                                                                                                                         Man skulle kunna tro att djurförsök i samband med sminkframtagning vore något som tillhörde det förflutna, så är dock inte fallet. Helt nyligen visade tre stora sminkföretag, Estee Lauder, Avon och Mary Kay, bland andra, var beredda att återuppta djurförsök för att få tillgång till den enorma kinesiska marknaden. Detta är något som fått den engelske komikern Ricky Gervais, en man många kanske inte känner som den djurrättsförkämpe han är, att gå i taket. Han uppmanar nu till bojkott av en lång rad företag.

En del löser problemet genom att helt enkelt inte sminka sig. Men om man som jag, och många med mig, tycker att det att få leka med smink är vad som gör tanken på att gå upp på morgon uthärdlig, då får man hitta andra märken. Tro mig, jag har den yttersta respekt för Body Shop. Vad de som företag uträttar är enormt. Men, lets face it: Body Shops produkter är skitdyra. Sådant som man unnar sig vid speciella tillfällen, en gång om året. Min lösning har blivit E.L.F, vilket inte alls hänvisar till någon lite varelse, utan står för Eyes, Lips, Face.

E.L.F. som i grund och botten är ett amerikanskt företag och har sitt europeiska huvudkontor i London testar inga av sina produkter på djur, och produkterna innehåller heller inga animaliska produkter. Perfekt alltså. Det enda sättet att här i Sverige handla E.L.F:s produkter är via nätet. Det som är så fantastiskt med E.L.F, bortsett från det etiska hållningssättet, är att man inte blir rånad. Ögonskuggor hittar man för cirka 17 kronor. Mascara 28 kronor. Att handla mascara, foundation, två ögonskuggor och eyeliner, samt få dem hemskickade, kostade mig under 200 kronor. Det får man inte mycket för i en svensk make up affär, i synnerhet inte smink som är garanterat otestat.

Jag ska erkänna att jag inte är tillräckligt hemma på detta med smink för att kunna bli poetisk om textur, nyanser, mineraler och grejor. Funkar det och jag ser snygg ut när jag är färdig, så är det fullt tillräckligt för mig. Har detta åstadkommits utan att djur har plågats på olika sätt så är det mer än tillräckligt. Därför rekommenderar jag E.L.F, något för övrigt även P.E.T.A (People for ethical treatment of animals)gör.