Sanningen om mjölken du dricker

Något som provocerar mig nästan till vansinne är Arlas och Bregotts reklam. Vi får bland annat se kor i något slags stall med bås ljusa och luftiga som ingen svensk mjölkko någonsin fått se dem. Ni har väl sätt reklamen för någon ny yoghurt som ska göra oss både smidiga, smarta och höst troligt även rika och vackra? Den där där en kvinna vrider sig i trendriktiga yogarörelser?

Säkerligen har ni även sett skiftbytet i Bregottfabriken eller de små kalvarna som så gärna vill jobba som mamma? Fan tro´t.

Sanningen, och den är en HELT annan, ska vi titta på nu:

Ingen mjölkkos kalv går och betar tillsammans med mamma. Det är ju ”vi” människor som ska ha mjölken, inte det barn, kalven, den är avsedd för.

En nyfödd kalv tas ifrån sin mamma inom det första dygnet. Är kalven en pojke så förs den bort för att i sinom tid bli kalvkött, något som bland annat kan innefatta en järnfattig kost för att hålla köttet ljust. Dessa kalvar lider i regel av svår anemi.

Är kalven däremot en flicka, så väntar efter separationen ett liv av plåga och hårt arbete. Innan vi går in på det så ska jag fråga: vad skulle ni säga om ert barn slets ifrån er timmarna efter att det fötts?

En ko har oerhört starka moderkänslor, och många är de som vittnar om de traumatiska scener som utspelar sig när en ko och kalv separeras åt. Ofta skriker kon i dagar efter att kalven tagits. I vissa fall, där man vill vara ”snäll” leds kon bort ur båset så hon inte ser när kalven hämtas. Och kalven, som i ett naturligt tillstånd skulle ha diat i upp till ett år, den får inte dia alls.  

Men åter till den blivande mjölkkon:

* De första 2-8 veckorna lever hon ensam i en box som inte är större än att hon precis kan vända sig om. Där serveras mjölken ett par gånger om dagen i hink, eller i vissa fall ur konstgjord spene.

* Därefter lever hon tillsammans med andra kalvar i något större boxar, men hon får inte gå ut, även om det är sommar, förrän hon är ett halvår gammal.

* 15 månader gammal insemineras hon för första gången med sperma som köpts in från en avelsstation.

* 9 månader senare föder hon sin första kalv, som genast tas ifrån henne.

* De följande 10 månaderna mjölkas hon två till tre gånger dagligen, antingen genom att mjölkmaskinen fästs vid hennes juver där hon står fastbunden i sitt bås, eller genom att hon leds iväg till en mjölkningsplats, eller om hon bor i något av de mer moderna stallen, genom att hon på egen hand söker upp mjölkningsroboten.

* Två till tre månader efter att första kalven föddes insemineras hon igen, och bär alltså på sin andra kalv samtidigt som hon mjölkas.

*  De sista 2 månaderna innan nästa kalvning slutar hon mjölkas, man säger att hon går i sin.

En mjölkko hålls kontinuerligt gravid under sin korta levnad, och utveckar under åren av mjölkning ett betydligt större juver än vad som är naturligt. Ofta förekommer det infektioner som måste behandlas och de mekaniska mjölkmaskinerna skapar inte sällan sår på juvren. För at ge så mycket mjölk som möjligt är korna också framavlade vilket i sig innebär problem för individerna.

Visst får svenska kor ibland gå i hagar, men merparten av sina liv tillbringar de inomhus på hårda golv vilka ger skador på klövar och ben. I en undersökning av 5 000 kor uppvisade 72% sår på klövarna. I 5 % av fallen var dessa så allvarliga att korna var halta.

När livet är över, för en mjölkko vid 5-6 års ålder, är tacken för arbetet slakt. Mjölkindustrin meddelar på sina webbsidor stolt att det har hänt att en ko blivit hela tio år. Den naturliga livslängden för en ko är dock 18-20 år, så personligen tycker jag inte att de har så mycket att slå sig för bröstet för.

Drick inte mjölk. Den är för kalvarna. Du är ingen kalv. ”Men kalciumet då?” säger du.  Prova något av de mjölkfria (och berikade) alternativ som finns: soja- ris- eller havremjölk. Gott, nyttigt och utan ett liv på sitt samvete

 

 

Källa till punkterna: Djurens Rätt

 

 

 

”Hur lång tid tar det att vänja sig vid att vara vegan?”

Såg att någon sökt på frasen ”hur lång tid tar det att vänja sig vid att vara vegan” och hamnat på min blogg. Tyvärr fick ju personen ifråga inte svar på den frågan. Anledningarna till detta är två: dels hade jag ju innan nu skrivit inte något om detta, dels så tror jag det är helt individuellt. För mig var övergången från vegetarian till vegan i stort sett omärklig. Många bryr sig inte ens om att ”mellanlanda” som vegetarianer, även om jag tror det är relativt vanligt. Har man djurs välbefinnande som anledning till att skippa kött och sedan sätter sig in mer i vad även mejeriindustrin handlar om så är det en i stort sett oundviklig utveckling.

Vad är drivkraften för att bli vegan?

För mig har det varit ett avståndstagande från det lidande som kött- och mejeriindustrin ovillkorligen innebär. Det finns inget som heter human slakt, och när man väl fått en inblick i vad det handlar om, då är det inte svårt.

Det händer att detta med att vara vegan presenteras som en diet. Detta påstående finns mycket att säga om, men först detta: ser man det som en diet så tar det nog ett bra tag att vänja sig. Förmodligen kommer man att se det som att man får avstå från nästan allt. Man står ut en tid och sedan slutar man.

Det ligger i dietens natur, en diet är en oftast kortsiktig kostomläggning för att nå ett mål, vilket i regel är att gå ned i vikt.

Men den absoluta majoriteten av oss som är veganer kommer benhårt att hävda att det inte är en diet vi ägnar oss åt. Det är en ideologi och ett förhållningssätt till världen som inte är uteslutande, utan tvärtom i allra högsta grad inkluderande.

”Va??” säger någon. ”Inkluderande?? Ni utesluter ju ALLT!!”

Tja…vad är det vi utesluter….Lidande skulle jag säga. Lidandet hos de djur som tvingas sätta livet till för att folk ska äta kött. Personligen upplever jag en enorm mental lättnad av att slippa vara en del av det.

När jag för denna bloggs intervjusektion pratade med Gary Smith (läs gärna intervjun) hävdade han att människor inte är medvetna om att det är andra levande varelser de äter. Och det är kanske inte så konstigt. Bortsett från de djurkompanjoner som lever tillsammans med oss, hundar och katter till exempel, så lever de flesta av oss väldigt långt från djuren. Man kommer oftare i kontakt med en förpackad högrev på ICA eller liknande, än en faktisk ko.

Så vad är det vi inkluderar då? Vi inkluderar alla andra, levande, kännande varelser som har samma önskemål om ett liv fritt från lidande och död som vi har. Vi erkänner djurs rätt att inte utnyttjas för handelsvaror, varken deras kött, deras päls, ull eller annat som fråntvingas dem i form av ägg och mjölk.

I stort sett varje gång jag får frågan om jag är vegetarian och svarar att jag är vegan så får jag svaret ”Oj, så pass extremt!”

Det finns inget extremt i att vara vegan. Vad är extremt i att ha en livshållning som INTE inkluderar dödsångest och blodspillan. Ingenting, skulle jag påstå.

Att vara vegan är inte längre speciellt krångligt. Det finns alldeles utmärkta substitut för i stort sett allting.

 Mjölk: Sojamjölk, rismjölk och havremjölk. Även alldeles utmärkta yoghurtsorter finns att få, och här vill jag särskilt slå ett slag för Carlshamns nästan rörande goda soygurt.

Smörgåspålägg: Sojaost finns att få. Tofuline har dessutom en väldigt god färskost med ört-och vitlökssmak.

Att det finns god mat att äta hoppas jag att jag redan bevisat med min bloggs blotta existens.

Jag kommer vid senare tillfälle att publicera ett inlägg med de näringsämnen man ska hålla koll på, och genom vilka råvaror man i väldigt hög utsträckning kan få dem igenom.

Dock ska jag redan här påpeka vikten av B12 vilket är det ämne det är svårt att få i sig via vegansk kost. Detta finns dock i pillerform hos hälsokosten.

Att äta en varierad kost är viktigt, och en del vill gärna göra gällande att detta är speciellt viktigt för vegetarianer och veganer. Sanningen är dock den att en varierad kost är viktig för alla, och jag tänker avsluta med att köra ut hakan och påstå att som vegan med ett matintresse så äter man en mer varierad och näringsriktig kost en någon som går hem och på rutin steker upp en köttbit och kokar sig ett par potatisar, vilket allt för många gör.

Vegetariska skor

Av någon anledning har jag inte kommit mig för att berätta om mina fantastiska vegetariska skor förrän nu. Men de är onekligen värda att berätta om. Vad man ofta inte tänker på är att det inte bara är i matproduktionen djur exploateras mot sin vilja. Det förekommer i allra högsta grad i klädindustrin också, och att läderskor är en del av denna exploatering kommer väl i och för sig inte som en total chock.

Jag ville köpa ett par Doc Martens lågskor. Som vegan var det inte längre en möjlighet, jag började se mig omkring efter alternativen och hittade ett i stort sett identiskt substitut hos Vegetarian Shoes i Brighton. Jag ska säga att det finns återförsäljare av vegetariska skor även i Sverige, men jag ville ha vad jag ville ha, om man säger så, och valde därför att handla hos denna butik via nätet. Som kuriosa kan nämnas att mina skor blev några hundralappar billigare än om jag skulle ha handlat inom Sverige. Inklusive frakt. Vän av ordning kan naturligtvis, och med rätta, påpeka att hade jag handlat inom landet hade jag skonat miljön utsläppen från flygplanet, men faktum är att de svenska återförsäljare jag kollade upp också hade skor från England. Så deras import eller min import. Samma sak. Dessutom hade de som sagt inte vad jag ville ha.

Vegetarian Shoes startade 1990, då grundaren Robin Webb efter att ha gått på konstskola börjat tillverka skor för hand av alternativa material. Eftersom han var vegetarian ville han inte använda läder och en rörelse var född. Robin Webb sitter inte längre på kammaren och plitar ihop sina skor, för även om företaget fortfarande är att betrakta som litet så levereras skor över hela världen, samt har en rad återförsäljare både inom och utom landet.  Bland annat tillverkas skorna i den äldsta kooperativa fabriken i England, grundad 1881.

Skor finns i en mängd olika material, varav inga innehåller animaliska produkter. Mina är i Vegetan Micro som ser ut och känns som läder. Jag är ytterst nöjd med mina skor, och kommer när jag besöker London i oktober att köpa ett par högskaftade kängor vilka jag bett butiken ”Secret Vegan Society” ta in från butiken i Brighton till mig.

Smink utan lidande

Att smink kan vara vegetariskt, eller veganskt kan kanske låta lite bisarrt för den oinvigde. Smink är ju inget man äter, så vida man man inte har väldigt speciella ”cravings”.

Men att vara vegetarian, eller i synnerhet vegan, syftar ju till att så långt det någonsin är möjligt undvika att utsätta djur för lidande och/eller exploatering även utanför livmedelsindustri. Därför är det otänkbart att använda smink där det ens finns misstanke om att det förekommer djurförsök. Jag befattar mig inte med termen ”plågsamma djurförsök”; då de till sin natur är plågsamma och dess motsats inte existerar; lika lite som det finns human slakt så finns det humana djurförsök.                                                                                                                                                                                                                                                                                         Man skulle kunna tro att djurförsök i samband med sminkframtagning vore något som tillhörde det förflutna, så är dock inte fallet. Helt nyligen visade tre stora sminkföretag, Estee Lauder, Avon och Mary Kay, bland andra, var beredda att återuppta djurförsök för att få tillgång till den enorma kinesiska marknaden. Detta är något som fått den engelske komikern Ricky Gervais, en man många kanske inte känner som den djurrättsförkämpe han är, att gå i taket. Han uppmanar nu till bojkott av en lång rad företag.

En del löser problemet genom att helt enkelt inte sminka sig. Men om man som jag, och många med mig, tycker att det att få leka med smink är vad som gör tanken på att gå upp på morgon uthärdlig, då får man hitta andra märken. Tro mig, jag har den yttersta respekt för Body Shop. Vad de som företag uträttar är enormt. Men, lets face it: Body Shops produkter är skitdyra. Sådant som man unnar sig vid speciella tillfällen, en gång om året. Min lösning har blivit E.L.F, vilket inte alls hänvisar till någon lite varelse, utan står för Eyes, Lips, Face.

E.L.F. som i grund och botten är ett amerikanskt företag och har sitt europeiska huvudkontor i London testar inga av sina produkter på djur, och produkterna innehåller heller inga animaliska produkter. Perfekt alltså. Det enda sättet att här i Sverige handla E.L.F:s produkter är via nätet. Det som är så fantastiskt med E.L.F, bortsett från det etiska hållningssättet, är att man inte blir rånad. Ögonskuggor hittar man för cirka 17 kronor. Mascara 28 kronor. Att handla mascara, foundation, två ögonskuggor och eyeliner, samt få dem hemskickade, kostade mig under 200 kronor. Det får man inte mycket för i en svensk make up affär, i synnerhet inte smink som är garanterat otestat.

Jag ska erkänna att jag inte är tillräckligt hemma på detta med smink för att kunna bli poetisk om textur, nyanser, mineraler och grejor. Funkar det och jag ser snygg ut när jag är färdig, så är det fullt tillräckligt för mig. Har detta åstadkommits utan att djur har plågats på olika sätt så är det mer än tillräckligt. Därför rekommenderar jag E.L.F, något för övrigt även P.E.T.A (People for ethical treatment of animals)gör.

 

 

 

 

Detta med vegetariskt på WOW

Vi var ganska många som blev väldigt positivt överraskade när musikfetsivalen i Göteborg tidigare i veckan gick ut och meddelade att man under evenemanget bara kommer att servera vegetarisk mat, med hänvisning till miljön. Det är fantastiskt bra, och visar att man man ligger i framkant. Det behövs ätas med vegetarisk mat och mindre kött, det vet alla med minsta koll på köttindustrins påverkan på miljön, bidrag till svälten i världen och sist men inte minst det enorma lidande det orsakar alla djur.

Men en vegetarisk musikfestival, skulle den tillåtas gå av stapeln ostört. Knappast. Bara i kommentatorsfältet till WOW:s tillkännagivande på Facebook flödade ilskan över att bli berövade sin möjlighet till dött kött. Det märkliga är att det nästan alltid är män, eller snorungar på väg att bli män. Kanske tror de att den proteinbrist de inbillar sig ska inträffa på något vis ska få dem att vara mindre män. Men skitsamma, irriterande är det med detta intoleranta gnäll som vittnar om en ovilja att ens för en dag prova något annat, men Malin Krutmeijers krönika vittnar om kommentarer som är något annat. Att ens skämta om att plåga ett djur visar för mig att man inte är riktigt frisk. Kommentarer om att Hitler var vegetarian har alla som avstår kött hört miljoner gånger förut, och som Malin påpekar, hur många diktatorer har inte varit köttätare (Idi Amin, Pinochet, Pol Pot, Stalin)?

Men det är särklass mest idiotiska, omogna och småsinta angrepp på WOW:s ställningstagande är nog GT:s beslut att utanför festivalområdet dela ut gratis kött. Varför? Valfrihet? Någonstans svävar påståendet att det är ”diktatoriskt” att bara servera vegetariskt. Av någon märklig anledning är det ALDRIG diktatoriskt att bara servera kött. Är inte det väldigt konstigt?

Men som sagt, tilltaget är så dumt att många började fundera på vem som låg bakom. En förvirrad sommarpraktikant var ett förslag. Så var dock inte fallet, även om beslutet kanske inte var enbart hans så är det sportskribenten Kai Martin som försvarar det. Han är ingen sommarpraktikant, han är en av de där medelålders männen som vägrar prova något nytt. Missförstå mig rätt, alla medelåldersmän är inte träbockar som ska ha saker som de alltid varit. Men när det förekommer stelbenthet, ovilja till förändring och ett drygt, nedlåtande beteende, då finns det också i nio fall av tio en medelålders man bakom fenomenet.

Kai Martin har både när beslutet meddelades gett uttryck för sin motvilja och igår i ett arrogant tonfall dissat alla som ifrågasatt GT:s aktion. Det komiska är att spekulationen om att det skulle vara en sommarvikarie som hittat på det hela byggde att det fanns en ton av omogen tonåring i det hela. Det får mig att skratta till när jag ser Kai Martins ”stakato”mening i den sista krönikan. Nog finns det en omogen tonåring i Kai Martin allt 😉

Men jag ska inte använda texten till att vältra mig i min motvilja mot denna sportkrönikör. Mer intressant är varför vegetarisk mat väcker sådan vrede?