En delseger!

Som ni säkert hunnit höra så är detta en historisk dag. Efter decennier av lobbyarbete från många, många djurrättsorganisationer tillsammans, som till exempel svenska Djurens Rätt och internationella PETA så är det från och med idag förbjudet i hela Europa att sälja djurtestad kosmetika och hygienprodukter.

Detta är resultatet av brett informations- och kampanjearbete som till exempel namninsamlingar som till exempel den senaste inom kampanjen ”No cruel cosmetics”.

Det som gör förbudet enastående är att det är heltäckande. Det ger inga undantag för vare sig produkter eller djur; alla djur undantas och förbudet gäller alla typer av smink och hygienprodukter. Nedan följer en text om förbudets bakgrund, vilken jag lånat från Djurens Rätt

I februari 2003, efter år av kampanjer under ledning av European Coalition to End Animal Experiment, enades EU om ett förbud mot djurförsök för kosmetika, känt som sjunde ändringen av kosmetikadirektivet.

Den andra etappen genomfördes den 11 mars 2009, då det blev olagligt att:

• testa beståndsdelar i kosmetika på djur i EU, oavsett om det finns ett godkänt alternativ
• sälja eller importera till EU kosmetika eller ingredienser som skall användas i kosmetika som har testats på djur efter detta datum (försäljnings- eller marknadsföringsförbud).

Tre typer av djurförsök undantogs från detta förbud mot saluföring i syfte att möjliggöra validering av alternativa testmetoder. De tre typerna av djurförsök som tilläts var:

• Giftighetstester med upprepad dosering – kaniner eller råttor tvingas äta eller andas in kosmetikaingrediensen eller får den insmord på sin rakade hud varje dag i 28 eller 90 dagar och dödas sedan.
• Reproduktionstoxicitet – dräktiga kaniner eller råttor tvångsmatas med kosmetikaingrediensen och dödas sedan tillsammans med sina ofödda ungar.
• Toxikokinetik – kaniner eller råttor tvångsmatas med kosmetikaingrediensen och dödas sedan varefter deras organ undersöks för att se hur ämnet distribueras i deras kroppar.

Trots starka invändningar från ECEAE hävdade EU-kommissionen att giftighetstester med upprepad dosering även omfattar ytterligare två djurförsök:

• Hudsensibilisering – marsvin får kosmetikaingrediensen insmord på sin rakade hud och möss på sina öron för att se om ämnet orsakar en allergisk reaktion. Sedan dödas djuren.
• Cancerogenitet – råttor matas med kosmetikaingrediensen i två år för att se om de utvecklar cancer och sedan dödas de.

Den tredje och sista etappen skulle införas den 11 mars 2013, då tiden för undangtagen gick ut.  Men in det sista var det totala förbudet hotat av att skjutas upp, eller att fortsätta innehålla en mängd undantag. Men EU:s nyträdde kommissionär för hälsa och konsumentfrågor Tonio Borg  deklararerade tidigt att han skulle arbeta för att förbudet  ska träda i kraft som det var tänkt i den 11 mars 2013, och utan några undantag.

Ps. Att jag skriver delseger trots att detta är stort är att målet naturligtvis måste vara ett totalstopp för djurförsök öht, alltså inklusive försök i medicinsk forskning

Philip Wollen: Animals should be off the menu

Philip Wollen är tidigare vice vd för Citibank Australia, född 1950. Idag är han filantrop, vegetarian och djurrättsaktivist. På ett lågmält och känslomässigt sätt berättar han varför djuren måste försvinna från våra matbord.

”Fred är inte bara frånvaron av krig, det är närvaron av rättvisa”.

Den Blåfenade tonfisken

Att äta tonfisk är något många ser som en absolut självklarhet, antingen på en godare smörgås, i sallad eller tillsammans med pastan.

Tyvärr för man säga.

För ett antal år sedan upprördes vi över att delfiner fångades, dog och också hamnade i de små konservburkarna. Ingen vill ju äta Flipper.

 

Men det är dags att uppröras igen. För tonfiskens skull.

Den i särklass mest bekanta, och den som används till till exempel sushi, är den blåfenade tonfisken, och det är den vi ska uppröras över. Den är nämligen akut utrotningshotad.

Arten finns i östra och västra Atlanten, samt i Nordsjön där den går ända upp till Lofoten. Den har även påträffats i södra Öresund och södra Östersjön. På 1940-50 talet var tonfisken vanlig längs den svenska västkusten. Dock inte nu längre. Den finns även i Medelhavet och Svarta Havet och även om den inte är en Stilla Havsfisk finns den nu där sedan japanerna har börjat odla den. Den odlade tonfisken fångas in innan den är vuxen och sedan får den växa till sig i fångenskap.

 

Den blåfenade tonfisken är en av de största havsfiskarna och kan uppnå en längd på tre meter och en vikt på upp till 600 kilo, och den håller som sagt på att försvinna genom rovfiske. Nedanstående postades i ämnet av Världsnaturfonden alldeles innan nyår:

 

” Den blåfenade tonfisken (Thunnus thynnus) är en av de fiskarter som är utrotningshotad på grund av konsumtionsfisket. En enda tonfisk kan säljas för över en miljon kronor på fiskauktion i Japan, vilket resulterat i ett kraftigt överfiske av arten. En oförmåga hos den Internationella kommissionen för bevarande av de atlantiska tonfiskarna (ICCAT) att agera ansvarsfullt i förvaltningen av blåfenad tonfisk har resulterat i en hotad situation för blåfenad tonfisk.

 

ICCAT (International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas) är det huvudsakliga organ som ansvarar för förvaltningen av blåfenad tonfisk. Uppdraget bildades 1969 som ett svar på farhågor om att populationerna för blåfenad tonfisk skulle krascha. Trots att ICCAT har funnits över 40 år har populationerna fortsatt att minska. Detta beror på administrativa problem som orsakas av ICCAT och de nationella regeringarna.

Det är därför glädjande att ICCAT, vid det 18e ICAAT mötet i november 2012, beslutade att följa rekommendationerna från den vetenskapliga kommittén. Det blev ingen ökning av Atlantens kvoter för blåfenad tonfisk till ohållbara nivåer, utan parterna enades om årliga fiskekvoter på 13 500 ton för 2013.

”Vi uppmuntrar beslutsfattarna att fortsätta att lyssna på vetenskapen i framtiden. Först då kommer östra Atlanten och Medelhavets bestånd av blåfenad tonfisk ha en chans att återhämta sig helt” säger Dr Sergi Tudela, chef för fiske, WWF Medelhavsområdet.

WWF har ett decennium långt engagemang i kampen för att undvika en kollaps av blåfenad tonfisk. Samarbete med forskare, beslutsfattare och fiskeindustrin har nu resulterat i en vändning och förhindrat en annalkande katastrof för arten.

WWFs uppmaning är:

Sälj inte, köp inte, servera inte och ät inte blåfenad tonfisk!”

 

Som synes så har antalet blåfenad tonfisk fortsatt att minska trots att den varit föremål för bevakning. Men det är kanske inte så konstigt om man tar 2008 som exempel:

Marinbiologer slår fast att en total fångst på 15 000 ton tonfisk under säsongen möjligen kan vara hållbart, men att det allra bästa är att inte ta upp mer än 10 000 ton får att tillåta den att återhämta sig.

Den internationella kvoten sattes till 29 500 ton och i slutänden fiskades 61 000 ton.

Finns det något hopp för den blåfenade tonfisken? I en tid när sushi blir mer och mer populärt borde det vara självklart att det inte är tonfisk i den.

Internationella Djurrättsdagen

Idag firas en av FN instiftad dag: den internationella dagen för mänskliga rättigheter, firad sedan 1948. Chansen är hyfsat stor att du hört talas om den.

Men har du hört talas om Internationella Djurrättsdagen? Sedan 1998 uppmärksammas djurens rättigheter denna samma dag på initiativ av WSPA (World Society for the Protection of Animals) och den brittiska organisationen Uncaged som kämpar för att FN ska anta en resolution som också tillerkänner djuren rättigheter..

Det man vill se är en resolution som skyddar djur mot tortyr, ger dem rätt till frihet och slår fast att det inte är mer rätt att diskriminera baserat på art än vad det är att diskriminera baserat på ”ras”.

I länken till Uncaged kan ni läsa mer om Internationella Djurrättsdagen och de aktiviteter som äger rum världen över just denna dag

Vill du vara med och skriva historia?

watch-how-to-freak-out-98-of-america?c=ufb1

Vildsvinen

Ikväll blir det inget recept. Jag är ju vegan för djuren, och ikväll kommer det att handla om min motvilja mot en av människans alla egenskaper, eller brist på: oförmågan att anpassa sig till andra arter, jämka och dela.

Folks får säga vad de vill om mitt förhållningssätt och åsikt i denna fråga: jag anser att människan i mångt och mycket är ett oerhört obehagligt däggdjur. Detta på grund av att vi är det enda djur som är farlig för alla andra varelser, inklusive individer inom vår egen art.

Just nu ligger ett annat djur väldigt pyrt till om landets arrendatorer får som de vill: vildsvinet. Jag skulle aldrig drömma om att påtså att vildsvin inte kan vara ett problem. Att de är ett problem. Vildsvin kan orsaka enorma skador på odlingsmark och trädgårdar (och golfbanor, tydligen, men vem bryr sig?)

Till skillnad från vad gäller vargen kan det kanske vara befogat med en typ av skyddsjakt på vildsvin. Men denna jakt ska då skötas av statligt anställda jägare. Var har den traditionella ”skogsvaktaren” tagit vägen.

Hur som helst; landets arrendatorer nöjer sig inte med någon skyddsjakt. De vill se vildsvinen utrotade. Vilken befängd idé egentligen, oavsett om det handlar om vildsvin eller varg: ta beslutet att en annan varelse inte har rätt att existera. Hur långt förflyttade från att tillhöra den jord vi lever på är man egentligen då?

Och något att verkligen fundera på när man lägger huvudet på kudden denna söndagskväll är detta: om andra djurarter skulle sätta säg till doms över vår art, som egentligen bara är ett djur bland andra, notera hur vi fullkomligt utplånar möjligheten för andra djur, och växter, att överleva. Hur vi förstör i stort sett alt vi kommer i kontakt med, vad gäller vår jord. Hur tror ni domen skulle lyda då?

Hotade noshörningar

Är man intresserad av att fortfarande se vilda djur i sin naturliga miljö, oavsett om det så bara är på bild eller tv, så har detta varit en deprimerande dag.Kanske har ni redan sett det nedslående inslaget på nyheterna om  Sydafrikas noshörningar. Om inte så kan ni se och läsa om det här

Hittills i år har 455 noshörningar fallit offer för tjuvskyttars kulor. Fler än vid samma tidpunkt förra året, och man beräknar att cirka 600 kommer att ha förlorat sina liv innan året är över. Och för vad? För att ingå i så kallad ”traditionell” medicin. Merparten av den illegala handel som är följden av utrotningskriget mot noshörningar hamnar i Kina och Vietnam där det förmodas bota allt från simpla förkylningar till cancer. Detta är naturligtvis inte sant. Föreställningen om hornens helande/läkande förmåga är inget annat än vanföreställning baserat på tusentals år av vanföreställning. Detta är något bisarrt, för åtminstone Kina är på många områden att räkna som ett högteknologiskt land. OM det vore så att noshörningshornen fyllde någon som helst reell funktion för någon annan än noshörningen själv, så borde Kina ha förmågan att kapaciteten att framställa detta ämne på konstgjord väg. Noshörningshorn används också som handtag till knivar i till exempel Jemen.

Noshörningen har funnits på jorden i 60 miljoner år. För cirka 20 miljoner år sedan fanns 30 olika noshörningsarter. Idag finns det fem arter kvar, varav samtliga är utrotningshotade. Den största av dessa arter är Trubbnoshörningen, som har sitt kärnområde i just Sydafrika. Idag finns det 20 000 Trubbnoshörningar, och än så länge föds det fler än vad som skjuts, men om tjuvjakten fortsätter i den omfattning det handlar om idag så kommer stammen snart att minska för att slutligen gå samma öde som Spetsnoshörningen har gjort i Västafrika, där den förra året bekräftades utrotad.

Det finns idag totalt 4 800 Spetsnoshörningar kvar och WWF (Världsnaturfonden) arbetar med bevarandeprojekt i Kenya, Namibia, Tanzania, Zambia och Zimbabwe. För inte fullt 100 år sedan fanns Spetsnoshörningen, även känd som svart noshörning, spridd över merparten av Afrika. Detta faktum borde göra det tydligt hur snabbt det kan gå att utplåna en art från jordens yta.

Den i särklass mest hotade noshörningen är Javanoshörningen. På just Java beräknas det idag finnas cirka 50 stycken kvar. De hade tidigare ”sällskap” av tio stycken djur i Vietnamn, men där förklarades Javanoshörningen förra året för utrotad.

Sumatranoshörningen är inte bara hotad av tjuvjakt, utan även av avverkning av de skogar den lever i. Om livsbetingelserna för en djurart utplånas, så kan den inte längre finnas kvar. För att Sumatranoshörningen ska överleva krävs alltså inte bara hårdare tag mot tjuvjakt och den illegala handeln med noshörningshorn, utan det krävs också stora insatser för att skydda de skogar som utgör dess hem. Sumatranoshörningen är också den minsta av de fem arterna.

Den Indiska noshörningen är den som inger mest hopp. Från 1975 fram till 2011 ökade beståndet från 600 djur till 2 900 individer. Det innebär dock inte att arbetet är över. Många av utrotningshotade djur överhuvudtaget framlever sina liv i länder och på plaster där befolkningen ofta är fattig och kan manipuleras av skrupulösa upphandlare att jaga dessa djur för att tjäna pengar de väl behöver. Därför måste lokalbefolkningen utbildas och förstå värdet av att dessa djur finns kvar. Uppenbarligen har man lyckats bättre med detta arbete i Indien än på andra platser där noshörningen hör hemma. Den Indiska noshörningen finns förutom i Indien även i Nepal, där WWF har ett nära samarbete med lokala organisationer för att bevara den.

Det som är extra upprörande är att reaktionerna mot att dessa djur ständigt hotade av utrotning inte är större i Västvärlden än vad den faktiskt är. Här har vi på ett helt annat sätt ”råd” att engagera oss i frågor som denna än vad man har i länder där livet kan vara en kamp för att överleva nästa dag. Begriper inte folk att ett utrotat djur ALDRIG kommer tillbaka? Vad är det man tror? Att man ska gå till ett ur alla aspekter förhatligt zoo och betrakta dessa djur i en helt onaturlig miljö. Detta är INTE lösningen!

En lösning är däremot att till exempel stötta WWF i deras ytterst värdefulla arbeten med bevarandeprogram på plats. Stötta dem genom att till exempel bli ”fadder”.

Men vad har detta med veganism att göra, kanske ni tänker? I en värld som övergått till veganism skulle aldrig djurprodukter som till exempel handel med noshörningshorn aldrig förekomma.

Djur är aldrig leksaker, accessoarer eller ”tillfälliga”

Man ska inte behöva vara vegan för att komma till insikt om att djur inte är leksaker eller accessoarer. Dock kan man ibland få känslan av att det är ett krav, att folk tror att djur är tillfälliga leksaker vet varenda katthemsvoluntär och varenda veterinär som på regelbunden basis får avliva fullt friska djur som någon idiot inte förmår begripa är ett åtagande för hela det djurets liv.

Man ser också detta på websidor som till exempel Blocket där djur säljs som ägodelar för en spottstyver (Och nej. Ett djur är inte en ägodel. Det är en vän, en partner* och en kompanjon som du åter dig att vårda och sörja för till den dag dess liv är över. Är du inte beredd på detta ska du inte ha något djur.) Det är förändrades levnadsförhållanden (Intresseklubben antecknar. Att din sambo drog tar inte bort ditt ansvar), allergier (något jag är övertygad om är den mest använda lögnen. Om folk vore lika dj-la allergiska som man får intrycket av när man läser dessa annonser så skulle vi ha ett allvarligt problem i detta land. ) coh mycket annat. Ingen har dock ryggrad nog att skriva ”Jag är en sanslöst oansvarig och lat människa som inte riktigt begrep vad det innebar att ha djur. Hjälp.” Den personen skulle jag till och med kunna känna ett visst mått av respekt för. Självinsikt är ofta början på en förbättring.

Folk, däremot som skaffar djur, gör sig av med dem, skaffar djur, gör sig av med dem osv ska inte förvänta sig någon. Respekt alltså.

Men för att komma till poängen: tyvärr går det trend i djur. För ett par år sedan såg vi varenda fullkomligt meningslös ”kändis” släpa runt med understimulerade småhundar i handväskorna, och icke-tänkande människor världen över hakade på. Nu är det dags igen: den fullkomligt menigslösa och begåvningsbefriade Kim Kardashian (som iofs lyckats få massvis med människor att följa sin direkt intelligensbefriade realityshow) har fått för sig att hon ska ha katt. Men inte vilken katt som helst.

Hos ska ha en ”tea cup persian”. Detta är tyvärr inte en perserkatt med tillhörande tekopp, det är en perser som avlats för at vara avsevärt mycket mindre än sina släktingar. Avel på detta sätt, för att modifiera ett djur, är naturligtvis inte mer acceptabelt än om man skulle börja avla människor med två näsor. Tyvärr finns det alltid en ”svans” av wannabees som inbillar sig att människor som Kim Kardashian är något att se upp till (det är hon inte), och därför kommer att skaffa likadana katter. Det i sin tur kommer att leda till att massvis av dessa kattungar avlas fram under förhållanden som är under all kritik. Vi har hört talas om ”puppy mills” (valpfabriker), nu banar detta väg för kittymills. Läs gärna mer på Catster

När du skaffar katt, skaffa då inte en raskatt som avlats med vissa onaturliga egenskaper: extremt stora ögon, så platta nosar så de knappt kan andas eller några andra artificiella egenskaper. Ge hem åt en hittekatt. Om detta av någon anledning inte passar, skaffa åtminstone en helt vanlig bondkatt som inte modifierats för att få egenskaper den aldrig skulle ha haft till att börja med.

 

Teacup persian: visst, riktigt toksöt, men ändock framavlad. Det bästa sättet att avla fram onaturligt små katter är inavel. O det är ok för djur så måste det ju även vara ok för människor att skaffa barn med sina syskon eller föräldrar?Jag slår vad om att ni förfärat utbrister ”Nej!” inför en sådan tanke. Det är bra i så fall, då är ni inte helt vrickade. Nu fråga er varför det skulle vara ok att tvinga djur att skaffa barn med sina föräldrar eller syskon.

 

* Ang uttrycket ”partner” om djur här ovan så ska inte det ses som någon som helst acceptans av pervon som tror att ett djur kan ha, vad ska vi säga,  sexuella ”känslor” för en människa. Sådana relationer existerar bara i fantasin hos sjuka människor. När de omsätts i verkligheten handlar det aldrig om något annat än djurplågeri och svåra övergrepp på djur. ”Partner” här är hämtat från det engelska ”companion” då man i vegan- och djurrättskretsar refererar till djur som lever med människor som ”animal companions” vilket anses vara ett mer respektfullt uttryck än pets/husdjur.

Varför vegan?

Jag har länge tänkt att jag ska göra denna post, men nu känns det extra aktuellt då jag fick förslaget att lägga min blogg till ”Hitta Recepts” blogglista. Och visst, absolut. Som vegan äter man. Och man äter gott, enligt min mening mycket godare än man äter som köttätare (och jag har erfarenhet av båda).

Men veganismen ska inte ses som en diet. Det är ett etiskt och moraliskt ställningstagande, baserat på övertygelsen att djur har samma rätt till liv, samma rätt att leva utan smärta eller plåga och samma rätt att få sina specifika behov egenskaper och personligheter respekterade som en människa. Detta ställningstagande är ovillkorligt. Man kan naturligtvis äta vegansk kost utan denna övertygelse, men man är inte vegan.

Vad kan en vegan då äta? Allt. Vi bara plockar bort de beståndsdelar som kommer från djur, och här inkluderas ägg, mjölk, smör och honung. För allt det en köttätare tror sig komma att sakna går att ersätta med något annat, något bättre och något som är humant på riktigt. Man stöter ibland på de som yrar om human slakt, och att de minsann ”träffat en ko” som haft det bra. Typ. Men det är snicksnack. Det finns inget som heter human slakt. Död är död, den sker våldsamt den sker i skräck och i smärta. Och de som drabbas är varelser som är lika förmögna att känna smärta, skräck, sorg och dödsångest som du och jag.

Så inga djur i maten.

Här stöter man ibland på ”the smartasses” som påpekar att plantor också har känslor. Nej, det har de faktiskt inte. Man vet idag att plantor har en viss förnimmelse. Vad de inte har är ett centralt nervsystem eller en hjärna. Så, nu har vi lagt den punkten bakom oss.

”Jag väljer att bry mig om människor istället!” Ofta sagt med ett indignerat tonfall som antyder att personen egentligen skiter i andra, och han eller hon vet att du vet det. Men det är toppen. Ytterligare en anledning att bli vegan. Det är nämligen så här, att om inte den vansinniga köttindustrin existerade och använde så hämningslöst mycket mark, 70 procent av all odlingsbar mark används för djurfoder, så skulle vi kunna mätta hela världen. Varje dag.

Till det kommer av den avverkning av regnskogar som sker så var det upp till för några år sedan även där 70 procent som användes till betesmark. Det har knappast blivit mindre.

Vi har det faktum att ett kilo nötkött kräver 15 000 liter i sin framställning. Ett kilo spannmål kräver 1 300 liter. Vattenbrist, någon?

Till det kommer ytterligare ett faktum: djurindustrin är en av de främsta bovarna i den globala miljökatastrofen vi står inför.

Och så det som tål att upprepas: det fruktansvärda lidande som varelser med samma rätt till liv som vi utsätts för.

”Så du vill inte att det ska finnas några djur kvar då???” Djur existerar inte för att utnyttjas och förbrukas av oss. Deras liv har sitt eget värde. Precis som vi. Så visst vill jag att det ska finnas djur kvar. De ska bara inte kränkas och plågas som idag.

Så 😉 Nu får ni gärna prova på ”mina” veganska recept. Det är gott!

 

Inget försvar för djurparker

Idag kan vi läsa om ett väldigt konkret exempel i tidningen som väl illustrerar en av alla de anledningar till varför vi inte ska ha några djurparker. Ölands Zoo, som säkerligen tar emot mängder barnfamiljer under sommarmånaderna bevisar att de inte har något större intresse för djuren. Det handlar om profit. Det är dags att vi inser att djur inte existerar för vår underhållning, och att hålla vilda djur i burar för allmänt begapande borde var och en visa sin avsky för. Utan tvekan kommer det att höjas röster till denna djurparks försvar, ”det var en engångsföreteelse”, ”det hade en naturlig förklaring” eller helt enkelt ”de ljuger”.

Även om jag inte kan ta på mig att beskylla andra djurparker för ren vanvård, så vill folk inte gärna ta till sig att de som är små sötar ungar i parkerna på sommaren, björnar till exempel, inte sällan är döda ett år senare. Man kan inte behålla dem, ingen annan park vill ha dem och de dör. En sidoeffekt av att föräldrar och deras ska kunna stirra på naturen genom galler, glas eller över stenmurar.

Djurparker kan aldrig någonsin vara stora nog för att tillgodose behoven hos de djur de visar upp. Se bara på de nordiska djuren man ibland kan beskåda, både björn och varg har i sig att vandra miltals. Det blir inget av med den saken i en djurpark. Hur det är för elefanter, lejon och andra som exploateras i dessa parker är inte svårt att föreställa sig. Denna understimulans skapar psykisk stress vilket i sin tur framkallar onaturliga beteenden. Jag kommer själv aldrig att glömma den där utflykten till Kolmården i tredje klass, där en järv skapat ett halvmeter djupt spår i sin inhängad där han sprang runt, runt, runt. Var 5:e minut kunde man se en rygg komma förbiskumpande. Visst, han kunde röra på sig, men aldrig någonsin komma någonstans.

Tro därför inte att ni ska ta era barn för att faktiskt lära dem något om djur. Det bidrar bara till en felaktig bild om människans relation till djuren.

”Vissa djur är utrotningshotade”. Absolut. Så är det tragiskt nog. Men varför då inte stötta bevarandeprojekt i deras hemmiljö?

En näsbjörn, precis som den som slogs ihjäl ” med ett slagträ eller kofot” på Ölands Zoo