Intervju med Gary Yourofsky, del 1

(english version in comment field)

Född 1970 och utbildad journalist är Gary Yourofsky utan tvekan en av världens mest kända djurrättsaktivister och veganer.Arresterad 13 gånger för olika aktioner, som till exempel att släppa ut  1 500 minkar från en pälsfarm i Kanada, och belagd med inreseförbud i Storbritanien och Kanada satsar Gary Yourofsky idag på att informera och utbilda icke-veganer i vad det är man ger sitt stöd till genom att äta kött.  Rakt på sak, ärlig och underhållande har han fram till den 14 september 2012 gett 2,388 föreläsningar inför 60,000 människor på 178 skolor samt I 5 Israeliska städer.  Hans föreläsningar har översatts till 30 olika språk och har setts mer än 4 000 000 gånger på Youtube.

 

 Du har i stort sett vigt ditt liv åt att förespråka djurrätt och veganism; kan du se någon förändring I samhället jämfört med när du började?

Jag har sett mycket förändring under min gångna 16 åren inom veganismen. De flesta människor känner igen ordet “vegan” och har testat tofu, köttsubstitut eller sojamjölk. Vegansk mat finns nästan överallt nu för tiden. Men även om detta är ett enormt steg I positive riktning, så ligger antalet djur som torteras och mördas varje år obscent nog på flera miljarder. Så det finns ingen tid till firanden. Utvecklingen går inte snabbt nog för offren. Vi måste sluta samlas på Vegfester och djurrättskonferenser och knytkalas och sluta att skriva in djurrättsaktivister I Djurrättens Hall of Fame. Att befria djuren är en revolution, inte en social sammankomst., eller en prisutdelning, Du kan inte fira revolutionen förrän du faktiskt har GENOMFÖRT den.

Jag har hört att gnistan som tände din aktivism var din upplevelse på en cirkus där då såg plågade elefanter och dansande björnar.

Cirkusen är något som ständigt förvånar i det att tiden inte verkar hinna ikapp den. Hur gör vi en potentiell publik medveten om de övergrepp som pågår före, under och efter en föreställning för att till exempel få en elefant att snurra på snabeln?

Jag är också förbluffad over att cirkus – och djurförsök – fortfarande existerar.  Problemet är att djurrättsrörelsen inte fokuserar på utbildning. Den fokuserar på upptåg so matt klä ut sig, eller på att ha nakna kvinnor som svassar runt*. Det är inte utbildning och det informerar inte folk om vad som händer med djuren. När klädde någonsin Gandhi, Malcolm X eller Nelson Mandela ut sig, eller tog med sig en naken kvinna till ett protestmöte?

Jag har provat på hela spektrat av aktivism, från civil olydnad, intervjuer, direkt aktion, demonstrationer, annonsering, lobbying till brevskrivande. INGENTING är mer effektivt än att lära någon varför deras livsstil är skadlig, ologisk och grym, och vad som händer djuren i kulisserna

Vi måste fokusera på att bättra dem runt omkring oss. Vi måste komma in i klassrummen, kyrkorna, synagogerna och moskeerna, med mera och prata om alla typer av djurplågeri. Som jag sa tidigare, vi måste sluta samlas på VegFesterna, konferenserna och knytkalasen. Att befria djuren är en revolution, inte en social sammankomst.

Vi måste sluta predika för de redan frälsta, och vi måste definitivt sluta låta familjemedlemmar, kollegor och vänner komma undan så lätt också.

Vi måste också låta djurplågarna veta att det har konsekvenser att plåga djur, där den minsta är att de aldrig ska få ett ögonblicks lugn medan de åtnjuter en våldsamt livsstil. Så UTBILDA, UTBILDA, UTBILDA!

Fiona Oakes

Fiona Oakes driver sedan 16 år tillbaka Tower Hill Stables Animal Sanctuary i Asheldham, Essex i England. Här har cirka 400 djur av de mest varierade arter funnit trygghet och kärlek. Fiona är sedan drygt 20 år tillbaka vegan och framstående maratonlöpare med en mängdsegrar och barnrekord i bagaget. I våras genomförde hon det krävande ”Marathon des Sables”, ett 6 dagars maraton genom Sahara där deltagarna bär sin packning på ryggen. Hon är också just nu nominerad till ”Årets Inspirerande Kvinna” av Daily Mail.

Varifrån kommer din hängivenhet till djur?

Jag kan inte ens minnas när jag inte älskat och brytt mig om djur som jag gör. Jag har alltid känt att de är mina “bröder och systrar, och har alltid velat göra vad jag kan för att hjälpa dem. Min mamma säger att jag aldrig lekte med dockor eller “traditionella” flickleksaker. Det enda jag ville göra var att leka med min lilla bondgård och alla djuren där.

Du har ett fantastiskt antal djur i fristaden. Kan du ge några exempel på var de kommer från och vad de gått igenom innan de kommer till Tower Hill Stables Animals Sanctuary?

Ja, vi har massvis, massvis med djur i alla former, storlekar och sorter. De kommer från en mängd olika ställen. Ibland kontaktar människor mig bara och frågar om jag kan hjälpa deras djur helt enkelt inte vill ha dem längre, Komiskt nog så har jag just nu en dialog med en dam som har två arabiska hästar – mor och son – som hennes föräldrar inte längre kan ta hand om. Båda hästarna är gamla, har medicinska problem och är väldigt sårbara. Det är dock en väldigt stor uppgift att ta sig an två hästar på en gång som inte kan separeras. De riskerar att bli skjutna inom en väldigt nära framtid om jag inte hjälper dem, och det är ett stort orosmoment. Vid andra tillfällen berättar människor för mig om djur som behöver hjälp och ber mig att ställa upp, och jag gör det. Vi gjorde det när vi hörde talas om några grisar cirka 80 mil från Fristaden. De hade lämnats på ett fält för att dö utan mat, så vi skickade dit en lastbil för att hämta dem. Tyvärr insåg vi inte att alla suggorna var gravida, och vad som började som en räddning av 15 grisar var snart 50 stycken!

En annan historia som kan vara intressant är att vi mottog ett hysteriskt samtal från en dam som hade en gris i sin trädgård. Grisen (som nu heter Amelie) hade rymt från det lokala slakthuset och tagit sin tillflykt I den här damens trädgård. Arbetarna från slakthuset hade kommit för att hämta grisen, men hon släppte inte in dem, utan försökte desperate hitta någonstans som Amelie kunde ta vägen för att vara trygg och omhändertagen. Vi hoppade genast in I vår lastbil och åkte iväg och hämtade henne. Nu lever hon lyckligt här i fristaden.  Det är bara några få exempel på hur djuren har hamnat här. Vid andra tillfällen har djur bundits utanför grinden, eller så har folk dykt upp och bett mig att på stående fot ta hand om deras djur. Ganska svårt när det är en hast! Så du ser hur vår familj har växt på många sätt genom åren.

Stannar de hos er under återstoden av sina liv?

Ja, när de väl har kommit till fristaden så är det här de kommer att bo till deras liv är över. Jag omplacerar inte djur av en mängd anledningar. En är att, rent generellt så vill människor inte ha åldrande, krassliga djur eller de som kan vara en utmaning beteendemässigt. Det är de djuren jag I regel ombeds ta om hand. Dessutom har jag inget stort omplaceringsnätverk som kan kolla upp sökande hem och kan hålla ett öga på djuren när de väl flyttat.

När du väl lämnar over ett djur till någon kan du inte vara 100 procent säker om dess framtid och det är därför jag föredrar att ta hand om dem själv. Det är alla mycket lyckliga, och trots att vi har over 20 hundar av olika raser så bor de alla med oss inne i huset. Väldigt ofta är allt ett djur vill ha det samma som en människa behöver. Trygghet, kärlek, bekvämlighet, värme, mat, vatten och ingen rädsla eller smärta. Det är vad jag ger dem i en fridfull miljö och, när slutet kommer för ett djur, anser jag att det också är viktigt med ett värdigt slut.

Vad säger du till människor som undrar om det är värt allt arbete och brist på fritid?

Jag måste säga att det är ett väldigt utmanande, tröttsamt och krävande sätt att leva, och definitivt inget för alla. Det kräver allt du har, både känslomässigt, fysiskt, andligt och ekonomiskt. 365 dagar om året är ett väldigt stort åtagande och djuren måste ALLTID komma först. Du har aldrig ett ögonblick för dig själv, men jag är en och de är många så att jag offrar mig för att de ska ha det bra måste ha ett värde i sig själv.  Huruvida det är värt det, så tror jag att 400 djur skulle säga att de anser att det är det.

Vad fick dig att bli vegan?

Anledningen till min veganism är enkel. Jag äter inte mina vänner, och djur har alltid varit och kommer alltid att vara mina vänner. Det är bara sunt förnuft och väldigt naturligt för mig. Jag har aldrig känt annorlunda inför det och kommer aldrig att göra det. Det gör mig ledsen att så manga människor känner så starkt för mänskliga rättigheter – sina egna rättigheter – men aldrig ens utmanar orättvisan i bristen på rättigheter för djur. Vi kräver ett hyggligt liv, mat att äta, värme och en pension vid slutet av våra liv när vi blir gamla. Varför inte det samma för djur?

Dock så gör det mig även ledsen att i många länder saknar människorna också dessa rättigheter.  Jag har under årens lopp lärt mig att världen är en väldigt orättvis plats och vi kan bara göra vårt bästa för att förändra den på det lilla sätt vi kan. Det måste inte vara att driva en fristad för djur eller tävla I Marathon des Sables, bara att skriva under namninsamlingar, låta bli att äta kött eller övriga produkter från djur kan göra en väldigt stor skillnad. Jag tror på att tala för det du anser är rätt, även om andra är emot dig eller det inte är “den lätta vägen”. Om fler höjde sina röster mot det som är fel skulle det innebära en stor skillnad för många.

När folk får höra att man är vegan snubblar de nästan över sig själva I sin iver att fråga om näring och antar mer eller mindre att man på något vis är sjuklig. Du är maratonlöpare med många, många mil bakom dig. Hur började du springa och vilka, om några, är skillnaderna mellan dig och en köttätande atlet?

Jag började springa när vi flyttade till Fristaden. Jag upptäckte att jag inte fann tid för de timmar av träning som krävdes för den sport jag då ägnade mig åt – cykling – så jag började jogga och då, eftersom jag är extremt tävlingsinriktad, bestämde jag mig för att prova ett lopp. Jag deltog i ett halvt maraton, sprängde banrekordet och då var jag fast. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt att hålla mig i form och visa världen hur frisk och stark man kan vara på en vegansk diet i vad som på den tiden var en framväxande idrott.  Jag håller helt och hållet med dig o matt när folk inser att du är vegan så får de uppfattningen att du inte är stark eller frisk.

När jag sprang Marathon des Sables delade jag tält med 7 köttätande män som alla definitivt hade en uppfattning om hur jag skulle vara och hur jag skulle prestera i loppet. Jag behöver inte ens säga att jag slog dem – trots två brutna tår efter en olycka på fristaden en vecka tidigare. Ofta tror jag att folk är för insvepta I tanken på mat. Jag ser det endast som bränsle som gör det möjligt för mig att göra det jag anser är viktigt i mitt liv. Självklart är det viktigt när du begära att din kropp ska klara av så mycket, men med 4 maratonsegrar med banrekord och top 20 placeringar I två av världens främsta maratonserier i bagaget så tycker jag det säger en hel del om en vegansk diet. Nämligen att man inte behöver äta kött för att vara framgångsrik! Jag har ofta sagt att jag personligen presterar bättre på en vegansk diet än jag skulle göra på en köttbaserad diet. Anledningen är att jag inte behöver släpa runt på skulden att andra har lidit för att jag ska kunna nå mina mål.

Du har nominerats till Årets Inspirerande Kvinna av Daily Mail. Vad, om något, betyder detta för arbetet du gör?

Självklart ger en nominering I en rikstäckande tidning mycket välbehövlig publicitet till Fristaden. Förhoppningsvis kommer det att ge mer finansiell assistans till arbetet jag gör om det når en större publik. Hittills har jag fått mycket positiv respons, men det har också inneburit manga vädjanden från folk som vill att jag ska ta hand om deras djur vilket försätter mig i en svår situation eftersom vi inte har ekonomisk möjlighet att göra det. Min tid är gratis här är oavlönad då jag arbetar, deltid, som brandman för att dra in lite extra pengar till Fristaden.

Min sambos lön går helt och hållet till att ta hand om djuren efter att våra räkningar är betalda och allt min pensionerade mamma lyckas lägga undan varje månad går också hit. Tanken på att be andra om hjälp när du inte lägger allt du själv har till en välgörenhet har aldrig känts rätt för mig. Vartenda öre vi någonsin haft har gått till, och fortsätter att gå till att driva Fristaden och jag anser inte att det ska vara på något annat sätt. Jag hoppas att Fristaden kan växa och att vi kan fortsätta göra det vi gör för att hjälpa djur. Om nomineringen gör detta möjligt är det helt fantastiskt.

As usual, you will find an english version of the interview in the comment field

Katya Lidsky

Katya Lidsky är skådespelare, vegan och djurrättsaktivist med en-kvinnaspjäsen ”I´m sorry – How an apologist became an activist” som hon både skrivit och i vilken hon själv spelar sexton olika roller, både män, kvinnor och djur. Katya Lidsky har en rad roller både på scen, film och tv bakom sig.

 

 

 

Hur uppstod “I´m sorry….” Och kan du berätta lite om pjäsen för de läsare som inte känner till den?

“I´m sorry” är en en-kvinnas pjäs om någon som ständigt vill vara till lags och rättfärdigar beteenden, och som blir en djurälskande activist. Det är en underhållande och gripande show om att hitta sin mening och ha en verka för en positiv förändring i världen. Jag spelar 16 olika karaktärer, några kvinnliga, några manliga och några fyrbenta med strålkastaren riktad på dagens djurrättsfrågor samtidigt som pjäsen berör utmaningar som integritet och självförtroende.

Den här showen är något som jag bara var måste skriva. Jag var tvungen att göra det. En dag när min man kom hem sa jag till honom att jag skulle antingen skriva den här föreställningen eller också skulle jag göra något extremt, för jag kunde inte bara sitta på mina hander när jag visste hur manga djur som for illa. Han uppmuntrade mig att skriva den och jag är så tacksam för det. För att vara helt ärlig; jag har alltid sökt kreativa “utlopp” och jag älskar ensamföreställningar. Så på sätt och vis gick det av sig självt.

Hur kom det sig att du blev vegan, och hur reagerade din familj och dina vänner?

Jag blev vegan för cirka två år sedan, och det var en gradvis förändring. Jag hade varit vegetarian i många, många år. Jag blev vegetarian för att någon skickade mig en video och sa “du måste se det här” Jag slutade äta kött på en gång. För några år sedan så hade jag en diskussion med en kär vän och aktivist om mejeriindustrin och jag kände att inget skulle kunna smaka tillräckligt got för att radera ut kunskapen om lidandet. Mina vänner och familj har get mig sitt stöd! Först var de lite tveksamma och nästan lite rädda för det – men nu är de stolta over mig, och stolta over att de gör sina egna humana val. Många har själva blivit vegetarianer eller veganer, och bara genom att umgås med mig äter de djur mindre.

 Jag såg på internet att du är “match maker” för djur från härbärgen. Vad gör du som sådan?

Jag är voluntär vid Los Angeles djurhärbärge och jag är också hundtränare så jag tar reda på vad folk söker hos ett husdjur och försöker matcha dem med ett räddat djur som passar det de söker. Jag frågar om de har andra djur, barn, hur deras livsstil ser ut, vilken typ av sällskap de söker och om de har några önskemål när det gäller ras och storlek. Jag försöker hjälpa dem att hitta ett lämpligt djur att adoptera så att de inte känner sig överväldigade eller ledsna av själva processen och därför väljer att köpa ett djur istället. Jag försöker hålla deras hand genom processen, erbjuder stöd och gör det även roligt. Jag har turen att arbeta för Adopt-a-Pet.com,Nordamerikas största websida för djuradoption! Det är en fantastisk gratis service i USA och Kanada som gör djuradoptioner lätta och positiva.

 

 

Jag vet naturligtvis att det finns män som är veganer och djurrättsaktivister, men det verkar som att kvinnor dominerar detta område och män ofta är de som reagerar starkast när man förespråkar en köttfri diet. Har du några tankar kring detta?

Jag är från Texas, och jag är också latina, så jag vet vad du menar när det gäller att män som ska vara extra manliga och icke-mottagliga. Jag stöter på det då och då, men jag tror inte att det bara gäller män, jag tror det gäller människor som inte vet bättre. Jag tror det handlar om rädsla. Jag försöker göra veganism och aktivism till något som attraherar istället för beordra eller sätta press på folk. Jag vill att folk ska vilja ansluta sig till vår sak. Det är det som får de matt känna sig engagerade. Så jag tvingar inte på människor min uppfattning – jag informerar och jag pratar om det när jag blir tillfrågad, jag talar om det även om jag inte blir tillfrågad! Det är en stor del av mitt liv. Men jag försöker att inte döma och jag tror att alla gör så gott de kan. Mitt jobb är att hjälpa dem att bli ännu bättre så att djur kan tjäna på det. Så jag närma mig människor genom uppmuntran, säga att så gott de kan är bra nog idag och att finnas där för att hjälpa dem att bättra sig.

Personligen har jag aldrig känt mig inspirerad att göra förändringar genom att döma mig själv eller vara hård. Det betyder inte att jag ursäktar grymheter mot djur eller stöttar beslut som baseras på att djur lider. Det betyder att jag tror på att bygga broar, få kontakt och ha tålamod för att uppnå förändring.                     Med det sagt; jag respekterar verkligen de som gör det på annat sätt, de som är brinnande krigare! Vi har alla en roll att spela i den här gemenskapen och jag är tacksam över att vara en del av den. Du måste göra det som är det rätta för dig.

Vad är ditt råd till en “rättfärdigare” som någonstans i bakhuvudet känner att han eller hon vill engagera sig?

Om du har en längtan eller vilja att hjälpa djur, GÖR DET. Gör något. Gör ett avtryck, skapa något, hitta ett sätt att hjälpa, oavsett hur lite eller hur du gör det. Och det spelar ingen roll vilket externt värde det har – att skapa något är modigt och all förändring bygger på små handlingar som knyts samman. Du behöver inte vänta tills du kan göra något stort, gör det du kan göra nu. Om det bara är köttfri måndag eller ta bilder av hundar på härbärgen en gång i månaden eller twittra om övergrepp på djur, det är helt ok – börja med det du kan göra. Bry dig inte om vad folk tanker eller sager, om de håller med, gillar det du gör eller tycker du är galen. För du gör det inte för andra människor, och du gör det egentligen inte för dig själv. Du gör det för djuren. Och de är alltid värda det.

Jag älskar “My Activist Wife”, har den någon förankring I verkliga livet? 😉

Ja! Väldigt, väldigt, väldigt mycket 🙂 Min man är så rar och snäll och stöttande – men han är också sanslöst rolig och gillar att skämta om vårt liv. Han har förändrats väldigt mycket och förstår verkligen vår sak. Han är inte vegan (än!) men han stöttar mig och han är öppen för att utvecklas. Han håller mig på marken och utmanar mig att hitta nya vägar att sprida vårt budskap till de som inte känner för djur som vi gör. Och jag ger honom en känsla av att ha ett syfte och ett kall. Tillsammans är vi ett fantastiskt par och det är mycket humor oss emellan. Jag hade tur att han gifte sig med mig!

 

 

 

 

 

 

My Activist Wife