Katya Lidsky är skådespelare, vegan och djurrättsaktivist med en-kvinnaspjäsen ”I´m sorry – How an apologist became an activist” som hon både skrivit och i vilken hon själv spelar sexton olika roller, både män, kvinnor och djur. Katya Lidsky har en rad roller både på scen, film och tv bakom sig.
Hur uppstod “I´m sorry….” Och kan du berätta lite om pjäsen för de läsare som inte känner till den?
“I´m sorry” är en en-kvinnas pjäs om någon som ständigt vill vara till lags och rättfärdigar beteenden, och som blir en djurälskande activist. Det är en underhållande och gripande show om att hitta sin mening och ha en verka för en positiv förändring i världen. Jag spelar 16 olika karaktärer, några kvinnliga, några manliga och några fyrbenta med strålkastaren riktad på dagens djurrättsfrågor samtidigt som pjäsen berör utmaningar som integritet och självförtroende.
Den här showen är något som jag bara var måste skriva. Jag var tvungen att göra det. En dag när min man kom hem sa jag till honom att jag skulle antingen skriva den här föreställningen eller också skulle jag göra något extremt, för jag kunde inte bara sitta på mina hander när jag visste hur manga djur som for illa. Han uppmuntrade mig att skriva den och jag är så tacksam för det. För att vara helt ärlig; jag har alltid sökt kreativa “utlopp” och jag älskar ensamföreställningar. Så på sätt och vis gick det av sig självt.
Hur kom det sig att du blev vegan, och hur reagerade din familj och dina vänner?
Jag blev vegan för cirka två år sedan, och det var en gradvis förändring. Jag hade varit vegetarian i många, många år. Jag blev vegetarian för att någon skickade mig en video och sa “du måste se det här” Jag slutade äta kött på en gång. För några år sedan så hade jag en diskussion med en kär vän och aktivist om mejeriindustrin och jag kände att inget skulle kunna smaka tillräckligt got för att radera ut kunskapen om lidandet. Mina vänner och familj har get mig sitt stöd! Först var de lite tveksamma och nästan lite rädda för det – men nu är de stolta over mig, och stolta over att de gör sina egna humana val. Många har själva blivit vegetarianer eller veganer, och bara genom att umgås med mig äter de djur mindre.
Jag såg på internet att du är “match maker” för djur från härbärgen. Vad gör du som sådan?
Jag är voluntär vid Los Angeles djurhärbärge och jag är också hundtränare så jag tar reda på vad folk söker hos ett husdjur och försöker matcha dem med ett räddat djur som passar det de söker. Jag frågar om de har andra djur, barn, hur deras livsstil ser ut, vilken typ av sällskap de söker och om de har några önskemål när det gäller ras och storlek. Jag försöker hjälpa dem att hitta ett lämpligt djur att adoptera så att de inte känner sig överväldigade eller ledsna av själva processen och därför väljer att köpa ett djur istället. Jag försöker hålla deras hand genom processen, erbjuder stöd och gör det även roligt. Jag har turen att arbeta för Adopt-a-Pet.com,Nordamerikas största websida för djuradoption! Det är en fantastisk gratis service i USA och Kanada som gör djuradoptioner lätta och positiva.
Jag vet naturligtvis att det finns män som är veganer och djurrättsaktivister, men det verkar som att kvinnor dominerar detta område och män ofta är de som reagerar starkast när man förespråkar en köttfri diet. Har du några tankar kring detta?
Jag är från Texas, och jag är också latina, så jag vet vad du menar när det gäller att män som ska vara extra manliga och icke-mottagliga. Jag stöter på det då och då, men jag tror inte att det bara gäller män, jag tror det gäller människor som inte vet bättre. Jag tror det handlar om rädsla. Jag försöker göra veganism och aktivism till något som attraherar istället för beordra eller sätta press på folk. Jag vill att folk ska vilja ansluta sig till vår sak. Det är det som får de matt känna sig engagerade. Så jag tvingar inte på människor min uppfattning – jag informerar och jag pratar om det när jag blir tillfrågad, jag talar om det även om jag inte blir tillfrågad! Det är en stor del av mitt liv. Men jag försöker att inte döma och jag tror att alla gör så gott de kan. Mitt jobb är att hjälpa dem att bli ännu bättre så att djur kan tjäna på det. Så jag närma mig människor genom uppmuntran, säga att så gott de kan är bra nog idag och att finnas där för att hjälpa dem att bättra sig.
Personligen har jag aldrig känt mig inspirerad att göra förändringar genom att döma mig själv eller vara hård. Det betyder inte att jag ursäktar grymheter mot djur eller stöttar beslut som baseras på att djur lider. Det betyder att jag tror på att bygga broar, få kontakt och ha tålamod för att uppnå förändring. Med det sagt; jag respekterar verkligen de som gör det på annat sätt, de som är brinnande krigare! Vi har alla en roll att spela i den här gemenskapen och jag är tacksam över att vara en del av den. Du måste göra det som är det rätta för dig.
Vad är ditt råd till en “rättfärdigare” som någonstans i bakhuvudet känner att han eller hon vill engagera sig?
Om du har en längtan eller vilja att hjälpa djur, GÖR DET. Gör något. Gör ett avtryck, skapa något, hitta ett sätt att hjälpa, oavsett hur lite eller hur du gör det. Och det spelar ingen roll vilket externt värde det har – att skapa något är modigt och all förändring bygger på små handlingar som knyts samman. Du behöver inte vänta tills du kan göra något stort, gör det du kan göra nu. Om det bara är köttfri måndag eller ta bilder av hundar på härbärgen en gång i månaden eller twittra om övergrepp på djur, det är helt ok – börja med det du kan göra. Bry dig inte om vad folk tanker eller sager, om de håller med, gillar det du gör eller tycker du är galen. För du gör det inte för andra människor, och du gör det egentligen inte för dig själv. Du gör det för djuren. Och de är alltid värda det.
Jag älskar “My Activist Wife”, har den någon förankring I verkliga livet? 😉
Ja! Väldigt, väldigt, väldigt mycket 🙂 Min man är så rar och snäll och stöttande – men han är också sanslöst rolig och gillar att skämta om vårt liv. Han har förändrats väldigt mycket och förstår verkligen vår sak. Han är inte vegan (än!) men han stöttar mig och han är öppen för att utvecklas. Han håller mig på marken och utmanar mig att hitta nya vägar att sprida vårt budskap till de som inte känner för djur som vi gör. Och jag ger honom en känsla av att ha ett syfte och ett kall. Tillsammans är vi ett fantastiskt par och det är mycket humor oss emellan. Jag hade tur att han gifte sig med mig!
Veganista 
How did ”I´m sorry” come about, and can you please tell the readers who doesn´t know the play something about it?
I’m Sorry is a one-woman play about how a people-pleasing apologist becomes an animal-loving activist. It is an entertaining and poignant show about finding your purpose and affecting positive change in the world. I play 16 characters– some female, some male, some four-legged – shining a spotlight on contemporary animal welfare issues while tackling the challenges of integrity and self-esteem.
This show is something I just had to write. I was compelled to. One day my husband came home and I told him I was either going to write this show or do something extreme because I just couldn’t sit on my hands knowing how many animals were miserable at the moment. He encouraged me to write the show And I’ve so very grateful he did. To be honest, I’ve always sought out creative outlets and I love solo theatre. So it just kind happened on it’s own.
What made you go vegan, and how did your friends and family react?
I went vegan about 2 years ago, and it was a gradual thing. I’d been vegetarian for many, many years. I became a vegetarian because someone happened to send me a video and said, “you gotta see this.” Just like that, I stopped eating animals period. A few years ago I had a long discussion with a dear friend and fellow activist about the dairy industry, and I knew nothing could ever taste good enough to erase the knowledge of suffering. My friends and family have been very supportive! At first they were a little hesitant and almost scared of it – but now they are proud of me, and proud when they make their own humane choices. Many have even become vegetarian or vegan themselves, and just by being around me they eat animals less.
I saw on the internet that you are a pet matchmaker for shelter pets. What do you do in that capacity?
I volunteer at Los Angeles animal shelters and I am also a dog trainer, so I find out what people are looking for in a pet and try to match them up with a rescue pet who fits what they’re looking for. I ask if they have other pets, kids, what their lifestyle is like, what kind of companion they’re looking for and if they have breed or weight or gender preferences. I try to help them find a fitting pet to adopt so they don’t have to feel overwhelmed or saddened by the process and therefore buy one. I try to hold their hand through the process, offer support and make it fun even. I am lucky enough to work for Adopt-a-Pet.com, North America’s largest pet adoption website! It’s an amazing free services throughout USA and Canada making pet adoption easy and positive.
I know of course that there are men who are vegan and animal rights activist, but it seems to be a dominance of women in this field, and men are often the ones to react the strongest when you advocate a meat free diet. Do you have any thoughts about this?
I am from Texas and also I am Latina, so I know what you are referring to when it comes to men being extra manly and not receptive. I deal with that from time to time but I don’t think it’s only men, I think it’s people who don’t know better. I think it’s about fear. I try to make veganism and activism something that attracts rather than feeling a need to promote or push. I want people to want to join our cause. That’s what will keep them committed. So I don’t push my agenda – I educate, I talk about it if I’m asked, I talk about it even if I’m not asked! It’s a big part of my life. But I try not to judge and believe everyone does the best they can do. My job is to help them be their best so animals can benefit. So I like to come at people with encouragement, that their best is good enough today, and be there to help them do better. Personally, I’ve never been inspired to make changes by judging myself or being harsh or pushy. That doesn’t mean I condone hurting animals or support decisions that are based on animal suffering. It means I believe in building bridges, connecting, and being patient in order to effect change. That being said, I really respect others who do it differently, in their own way, those who are blazing warriors! We all serve a role in this community and I’m grateful to be a part of it. Whatever is truthful to you, you must do.
What is your advice to an “apologist” who somewhere in the back of the head feel she or he want to get involved?
If you have a desire or the willingness to help animals, DO IT. Just do something. Leave your mark, create something, find a way to help no matter how small or how you do it. And it doesn’t matter what external value is put on it – the act of creating something on it’s own is brave and all change is made by tiny actions strung together. You don’t have to wait until you can do something huge, just do whatever you can now. If it’s only meatless Mondays or taking pictures of shelter dogs once a month or Tweeting about animal abuse, that’s fine – begin where you can. Don’t worry about what people think or say, if they will like it or agree or think you’re crazy. Because you’re not doing it for other people, and you’re not even really doing it for you. You’re doing it for the animals. And they’re always worth it.
I love “My Activist Wife”, does it have any resemblance to real life? 😉
Yes! Very very very closely resembling real life 🙂 My husband is so sweet and kind and supportive – but he is also hilarious and loves to make fun of our life! He has changed a lot and really understands our cause. He is not vegan (yet!) but he supports me and he’s open to evolving. He keeps me grounded and challenges me to always find new ways to spread our message to those who don’t feel like we do about animals. And I give him a sense of purpose and calling. Together, we’re a great match and there is a lot of humor in our interactions. I’m lucky he married me!