Fiona Oakes driver sedan 16 år tillbaka Tower Hill Stables Animal Sanctuary i Asheldham, Essex i England. Här har cirka 400 djur av de mest varierade arter funnit trygghet och kärlek. Fiona är sedan drygt 20 år tillbaka vegan och framstående maratonlöpare med en mängdsegrar och barnrekord i bagaget. I våras genomförde hon det krävande ”Marathon des Sables”, ett 6 dagars maraton genom Sahara där deltagarna bär sin packning på ryggen. Hon är också just nu nominerad till ”Årets Inspirerande Kvinna” av Daily Mail.
Varifrån kommer din hängivenhet till djur?
Jag kan inte ens minnas när jag inte älskat och brytt mig om djur som jag gör. Jag har alltid känt att de är mina “bröder och systrar, och har alltid velat göra vad jag kan för att hjälpa dem. Min mamma säger att jag aldrig lekte med dockor eller “traditionella” flickleksaker. Det enda jag ville göra var att leka med min lilla bondgård och alla djuren där.
Du har ett fantastiskt antal djur i fristaden. Kan du ge några exempel på var de kommer från och vad de gått igenom innan de kommer till Tower Hill Stables Animals Sanctuary?
Ja, vi har massvis, massvis med djur i alla former, storlekar och sorter. De kommer från en mängd olika ställen. Ibland kontaktar människor mig bara och frågar om jag kan hjälpa deras djur helt enkelt inte vill ha dem längre, Komiskt nog så har jag just nu en dialog med en dam som har två arabiska hästar – mor och son – som hennes föräldrar inte längre kan ta hand om. Båda hästarna är gamla, har medicinska problem och är väldigt sårbara. Det är dock en väldigt stor uppgift att ta sig an två hästar på en gång som inte kan separeras. De riskerar att bli skjutna inom en väldigt nära framtid om jag inte hjälper dem, och det är ett stort orosmoment. Vid andra tillfällen berättar människor för mig om djur som behöver hjälp och ber mig att ställa upp, och jag gör det. Vi gjorde det när vi hörde talas om några grisar cirka 80 mil från Fristaden. De hade lämnats på ett fält för att dö utan mat, så vi skickade dit en lastbil för att hämta dem. Tyvärr insåg vi inte att alla suggorna var gravida, och vad som började som en räddning av 15 grisar var snart 50 stycken!
En annan historia som kan vara intressant är att vi mottog ett hysteriskt samtal från en dam som hade en gris i sin trädgård. Grisen (som nu heter Amelie) hade rymt från det lokala slakthuset och tagit sin tillflykt I den här damens trädgård. Arbetarna från slakthuset hade kommit för att hämta grisen, men hon släppte inte in dem, utan försökte desperate hitta någonstans som Amelie kunde ta vägen för att vara trygg och omhändertagen. Vi hoppade genast in I vår lastbil och åkte iväg och hämtade henne. Nu lever hon lyckligt här i fristaden. Det är bara några få exempel på hur djuren har hamnat här. Vid andra tillfällen har djur bundits utanför grinden, eller så har folk dykt upp och bett mig att på stående fot ta hand om deras djur. Ganska svårt när det är en hast! Så du ser hur vår familj har växt på många sätt genom åren.
Stannar de hos er under återstoden av sina liv?
Ja, när de väl har kommit till fristaden så är det här de kommer att bo till deras liv är över. Jag omplacerar inte djur av en mängd anledningar. En är att, rent generellt så vill människor inte ha åldrande, krassliga djur eller de som kan vara en utmaning beteendemässigt. Det är de djuren jag I regel ombeds ta om hand. Dessutom har jag inget stort omplaceringsnätverk som kan kolla upp sökande hem och kan hålla ett öga på djuren när de väl flyttat.
När du väl lämnar over ett djur till någon kan du inte vara 100 procent säker om dess framtid och det är därför jag föredrar att ta hand om dem själv. Det är alla mycket lyckliga, och trots att vi har over 20 hundar av olika raser så bor de alla med oss inne i huset. Väldigt ofta är allt ett djur vill ha det samma som en människa behöver. Trygghet, kärlek, bekvämlighet, värme, mat, vatten och ingen rädsla eller smärta. Det är vad jag ger dem i en fridfull miljö och, när slutet kommer för ett djur, anser jag att det också är viktigt med ett värdigt slut.
Vad säger du till människor som undrar om det är värt allt arbete och brist på fritid?
Jag måste säga att det är ett väldigt utmanande, tröttsamt och krävande sätt att leva, och definitivt inget för alla. Det kräver allt du har, både känslomässigt, 
fysiskt, andligt och ekonomiskt. 365 dagar om året är ett väldigt stort åtagande och djuren måste ALLTID komma först. Du har aldrig ett ögonblick för dig själv, men jag är en och de är många så att jag offrar mig för att de ska ha det bra måste ha ett värde i sig själv. Huruvida det är värt det, så tror jag att 400 djur skulle säga att de anser att det är det.
Vad fick dig att bli vegan?
Anledningen till min veganism är enkel. Jag äter inte mina vänner, och djur har alltid varit och kommer alltid att vara mina vänner. Det är bara sunt förnuft och väldigt naturligt för mig. Jag har aldrig känt annorlunda inför det och kommer aldrig att göra det. Det gör mig ledsen att så manga människor känner så starkt för mänskliga rättigheter – sina egna rättigheter – men aldrig ens utmanar orättvisan i bristen på rättigheter för djur. Vi kräver ett hyggligt liv, mat att äta, värme och en pension vid slutet av våra liv när vi blir gamla. Varför inte det samma för djur?
Dock så gör det mig även ledsen att i många länder saknar människorna också dessa rättigheter. Jag har under årens lopp lärt mig att världen är en väldigt orättvis plats och vi kan bara göra vårt bästa för att förändra den på det lilla sätt vi kan. Det måste inte vara att driva en fristad för djur eller tävla I Marathon des Sables, bara att skriva under namninsamlingar, låta bli att äta kött eller övriga produkter från djur kan göra en väldigt stor skillnad. Jag tror på att tala för det du anser är rätt, även om andra är emot dig eller det inte är “den lätta vägen”. Om fler höjde sina röster mot det som är fel skulle det innebära en stor skillnad för många.
När folk får höra att man är vegan snubblar de nästan över sig själva I sin iver att fråga om näring och antar mer eller mindre att man på något vis är sjuklig. Du är maratonlöpare med många, många mil bakom dig. Hur började du springa och vilka, om några, är skillnaderna mellan dig och en köttätande atlet?
Jag började springa när vi flyttade till Fristaden. Jag upptäckte att jag inte fann tid för de timmar av träning som krävdes för den sport jag då ägnade mig åt – cykling – så jag började jogga och då, eftersom jag är extremt tävlingsinriktad, bestämde jag mig för att prova ett lopp. Jag deltog i ett halvt maraton, sprängde banrekordet och då var jag fast. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt att hålla mig i form och visa världen hur frisk och stark man kan vara på en vegansk diet i vad som på den tiden var en framväxande idrott. Jag håller helt och hållet med dig o matt när folk inser att du är vegan så får de uppfattningen att du inte är stark eller frisk.
När jag sprang Marathon des Sables delade jag tält med 7 köttätande män som alla definitivt hade en uppfattning om hur jag skulle vara och hur jag skulle prestera i loppet. Jag behöver inte ens säga att jag slog dem – trots två brutna tår efter en olycka på fristaden en vecka tidigare. Ofta tror jag att folk är för insvepta I tanken på mat. Jag ser det endast som bränsle som gör det möjligt för mig att göra det jag anser är viktigt i mitt liv. Självklart är det viktigt när du begära att din kropp ska klara av så mycket, men med 4 maratonsegrar med banrekord och top 20 placeringar I två av världens främsta maratonserier i bagaget så tycker jag det säger en hel del om en vegansk diet. Nämligen att man inte behöver äta kött för att vara framgångsrik! Jag har ofta sagt att jag personligen presterar bättre på en vegansk diet än jag skulle göra på en köttbaserad diet. Anledningen är att jag inte behöver släpa runt på skulden att andra har lidit för att jag ska kunna nå mina mål.
Du har nominerats till Årets Inspirerande Kvinna av Daily Mail. Vad, om något, betyder detta för arbetet du gör?
Självklart ger en nominering I en rikstäckande tidning mycket välbehövlig publicitet till Fristaden. Förhoppningsvis kommer det att ge mer finansiell assistans till arbetet jag gör om det når en större publik. Hittills har jag fått mycket positiv respons, men det har också inneburit manga vädjanden från folk som vill att jag ska ta hand om deras djur vilket försätter mig i en svår situation eftersom vi inte har ekonomisk möjlighet att göra det. Min tid är gratis här är oavlönad då jag arbetar, deltid, som brandman för att dra in lite extra pengar till Fristaden.
Min sambos lön går helt och hållet till att ta hand om djuren efter att våra räkningar är betalda och allt min pensionerade mamma lyckas lägga undan varje månad går också hit. Tanken på att be andra om hjälp när du inte lägger allt du själv har till en välgörenhet har aldrig känts rätt för mig. Vartenda öre vi någonsin haft har gått till, och fortsätter att gå till att driva Fristaden och jag anser inte att det ska vara på något annat sätt. Jag hoppas att Fristaden kan växa och att vi kan fortsätta göra det vi gör för att hjälpa djur. Om nomineringen gör detta möjligt är det helt fantastiskt.
As usual, you will find an english version of the interview in the comment field
Etiketter:Asheldham, åldrande, bekvämlighet, Daily Mail, djur, Essex, fantastiskt, föräldrar, Fiona Oakes, fristad, gamla, grind, grisar, hand, hästar, hundar, hysterisk, Inspirerande, kärlek, krassliga, kvinna, lastbil, Marathon des Sables, Maraton, massvis, medicinska, nätverk, omplacering, slakthus, slut, sorter, storlekar, svält, ta, Tower Hill Stables Animal Sanctuary, trädgård, värdigt, vegan
Veganista 