Fiona Oakes

27 Sep

Fiona Oakes driver sedan 16 år tillbaka Tower Hill Stables Animal Sanctuary i Asheldham, Essex i England. Här har cirka 400 djur av de mest varierade arter funnit trygghet och kärlek. Fiona är sedan drygt 20 år tillbaka vegan och framstående maratonlöpare med en mängdsegrar och barnrekord i bagaget. I våras genomförde hon det krävande ”Marathon des Sables”, ett 6 dagars maraton genom Sahara där deltagarna bär sin packning på ryggen. Hon är också just nu nominerad till ”Årets Inspirerande Kvinna” av Daily Mail.

Varifrån kommer din hängivenhet till djur?

Jag kan inte ens minnas när jag inte älskat och brytt mig om djur som jag gör. Jag har alltid känt att de är mina “bröder och systrar, och har alltid velat göra vad jag kan för att hjälpa dem. Min mamma säger att jag aldrig lekte med dockor eller “traditionella” flickleksaker. Det enda jag ville göra var att leka med min lilla bondgård och alla djuren där.

Du har ett fantastiskt antal djur i fristaden. Kan du ge några exempel på var de kommer från och vad de gått igenom innan de kommer till Tower Hill Stables Animals Sanctuary?

Ja, vi har massvis, massvis med djur i alla former, storlekar och sorter. De kommer från en mängd olika ställen. Ibland kontaktar människor mig bara och frågar om jag kan hjälpa deras djur helt enkelt inte vill ha dem längre, Komiskt nog så har jag just nu en dialog med en dam som har två arabiska hästar – mor och son – som hennes föräldrar inte längre kan ta hand om. Båda hästarna är gamla, har medicinska problem och är väldigt sårbara. Det är dock en väldigt stor uppgift att ta sig an två hästar på en gång som inte kan separeras. De riskerar att bli skjutna inom en väldigt nära framtid om jag inte hjälper dem, och det är ett stort orosmoment. Vid andra tillfällen berättar människor för mig om djur som behöver hjälp och ber mig att ställa upp, och jag gör det. Vi gjorde det när vi hörde talas om några grisar cirka 80 mil från Fristaden. De hade lämnats på ett fält för att dö utan mat, så vi skickade dit en lastbil för att hämta dem. Tyvärr insåg vi inte att alla suggorna var gravida, och vad som började som en räddning av 15 grisar var snart 50 stycken!

En annan historia som kan vara intressant är att vi mottog ett hysteriskt samtal från en dam som hade en gris i sin trädgård. Grisen (som nu heter Amelie) hade rymt från det lokala slakthuset och tagit sin tillflykt I den här damens trädgård. Arbetarna från slakthuset hade kommit för att hämta grisen, men hon släppte inte in dem, utan försökte desperate hitta någonstans som Amelie kunde ta vägen för att vara trygg och omhändertagen. Vi hoppade genast in I vår lastbil och åkte iväg och hämtade henne. Nu lever hon lyckligt här i fristaden.  Det är bara några få exempel på hur djuren har hamnat här. Vid andra tillfällen har djur bundits utanför grinden, eller så har folk dykt upp och bett mig att på stående fot ta hand om deras djur. Ganska svårt när det är en hast! Så du ser hur vår familj har växt på många sätt genom åren.

Stannar de hos er under återstoden av sina liv?

Ja, när de väl har kommit till fristaden så är det här de kommer att bo till deras liv är över. Jag omplacerar inte djur av en mängd anledningar. En är att, rent generellt så vill människor inte ha åldrande, krassliga djur eller de som kan vara en utmaning beteendemässigt. Det är de djuren jag I regel ombeds ta om hand. Dessutom har jag inget stort omplaceringsnätverk som kan kolla upp sökande hem och kan hålla ett öga på djuren när de väl flyttat.

När du väl lämnar over ett djur till någon kan du inte vara 100 procent säker om dess framtid och det är därför jag föredrar att ta hand om dem själv. Det är alla mycket lyckliga, och trots att vi har over 20 hundar av olika raser så bor de alla med oss inne i huset. Väldigt ofta är allt ett djur vill ha det samma som en människa behöver. Trygghet, kärlek, bekvämlighet, värme, mat, vatten och ingen rädsla eller smärta. Det är vad jag ger dem i en fridfull miljö och, när slutet kommer för ett djur, anser jag att det också är viktigt med ett värdigt slut.

Vad säger du till människor som undrar om det är värt allt arbete och brist på fritid?

Jag måste säga att det är ett väldigt utmanande, tröttsamt och krävande sätt att leva, och definitivt inget för alla. Det kräver allt du har, både känslomässigt, fysiskt, andligt och ekonomiskt. 365 dagar om året är ett väldigt stort åtagande och djuren måste ALLTID komma först. Du har aldrig ett ögonblick för dig själv, men jag är en och de är många så att jag offrar mig för att de ska ha det bra måste ha ett värde i sig själv.  Huruvida det är värt det, så tror jag att 400 djur skulle säga att de anser att det är det.

Vad fick dig att bli vegan?

Anledningen till min veganism är enkel. Jag äter inte mina vänner, och djur har alltid varit och kommer alltid att vara mina vänner. Det är bara sunt förnuft och väldigt naturligt för mig. Jag har aldrig känt annorlunda inför det och kommer aldrig att göra det. Det gör mig ledsen att så manga människor känner så starkt för mänskliga rättigheter – sina egna rättigheter – men aldrig ens utmanar orättvisan i bristen på rättigheter för djur. Vi kräver ett hyggligt liv, mat att äta, värme och en pension vid slutet av våra liv när vi blir gamla. Varför inte det samma för djur?

Dock så gör det mig även ledsen att i många länder saknar människorna också dessa rättigheter.  Jag har under årens lopp lärt mig att världen är en väldigt orättvis plats och vi kan bara göra vårt bästa för att förändra den på det lilla sätt vi kan. Det måste inte vara att driva en fristad för djur eller tävla I Marathon des Sables, bara att skriva under namninsamlingar, låta bli att äta kött eller övriga produkter från djur kan göra en väldigt stor skillnad. Jag tror på att tala för det du anser är rätt, även om andra är emot dig eller det inte är “den lätta vägen”. Om fler höjde sina röster mot det som är fel skulle det innebära en stor skillnad för många.

När folk får höra att man är vegan snubblar de nästan över sig själva I sin iver att fråga om näring och antar mer eller mindre att man på något vis är sjuklig. Du är maratonlöpare med många, många mil bakom dig. Hur började du springa och vilka, om några, är skillnaderna mellan dig och en köttätande atlet?

Jag började springa när vi flyttade till Fristaden. Jag upptäckte att jag inte fann tid för de timmar av träning som krävdes för den sport jag då ägnade mig åt – cykling – så jag började jogga och då, eftersom jag är extremt tävlingsinriktad, bestämde jag mig för att prova ett lopp. Jag deltog i ett halvt maraton, sprängde banrekordet och då var jag fast. Jag tänkte att det skulle vara ett bra sätt att hålla mig i form och visa världen hur frisk och stark man kan vara på en vegansk diet i vad som på den tiden var en framväxande idrott.  Jag håller helt och hållet med dig o matt när folk inser att du är vegan så får de uppfattningen att du inte är stark eller frisk.

När jag sprang Marathon des Sables delade jag tält med 7 köttätande män som alla definitivt hade en uppfattning om hur jag skulle vara och hur jag skulle prestera i loppet. Jag behöver inte ens säga att jag slog dem – trots två brutna tår efter en olycka på fristaden en vecka tidigare. Ofta tror jag att folk är för insvepta I tanken på mat. Jag ser det endast som bränsle som gör det möjligt för mig att göra det jag anser är viktigt i mitt liv. Självklart är det viktigt när du begära att din kropp ska klara av så mycket, men med 4 maratonsegrar med banrekord och top 20 placeringar I två av världens främsta maratonserier i bagaget så tycker jag det säger en hel del om en vegansk diet. Nämligen att man inte behöver äta kött för att vara framgångsrik! Jag har ofta sagt att jag personligen presterar bättre på en vegansk diet än jag skulle göra på en köttbaserad diet. Anledningen är att jag inte behöver släpa runt på skulden att andra har lidit för att jag ska kunna nå mina mål.

Du har nominerats till Årets Inspirerande Kvinna av Daily Mail. Vad, om något, betyder detta för arbetet du gör?

Självklart ger en nominering I en rikstäckande tidning mycket välbehövlig publicitet till Fristaden. Förhoppningsvis kommer det att ge mer finansiell assistans till arbetet jag gör om det når en större publik. Hittills har jag fått mycket positiv respons, men det har också inneburit manga vädjanden från folk som vill att jag ska ta hand om deras djur vilket försätter mig i en svår situation eftersom vi inte har ekonomisk möjlighet att göra det. Min tid är gratis här är oavlönad då jag arbetar, deltid, som brandman för att dra in lite extra pengar till Fristaden.

Min sambos lön går helt och hållet till att ta hand om djuren efter att våra räkningar är betalda och allt min pensionerade mamma lyckas lägga undan varje månad går också hit. Tanken på att be andra om hjälp när du inte lägger allt du själv har till en välgörenhet har aldrig känts rätt för mig. Vartenda öre vi någonsin haft har gått till, och fortsätter att gå till att driva Fristaden och jag anser inte att det ska vara på något annat sätt. Jag hoppas att Fristaden kan växa och att vi kan fortsätta göra det vi gör för att hjälpa djur. Om nomineringen gör detta möjligt är det helt fantastiskt.

As usual, you will find an english version of the interview in the comment field

Annonser

Ett svar to “Fiona Oakes”

  1. vegetarianan 27 september, 2012 den 14:50 Europe/Stockholm09 #

    For the past 16 years, Fiona Oakes has been running Tower Hill Stables Animal Sanctuary in Asheldham, Essex, England. There are about 400 animals of the most varied species who have found security and love here. Fiona is also a vegan and prominent marathon runner with several victories and course records to her name. Last spring, she participated in the challenging ”Marathon des Sables”, a 6 day marathon through the Sahara where participants carry his pack on his back. She is also currently nominated for ”Inspirational Woman of the Year” by the Daily Mail.

    Where do your dedication to animals stem from?

    I cannot ever remember not loving and caring for animals in the way I do. I have always felt they are my ‘brothers and sisters’ and have wanted to do whatever I can to help them. My mother says I never played with dolls or ‘traditional’ girls’ toys. All I ever wanted was my little farm with all it’s animals!

    You have an amazing amount of animals at the sanctuary. Can you give some examples of where they come from and what they´ve been through before they come to Tower Hill Stables Animals Sanctuary?
    Yes, we have lots and lots of animals of all shapes, sizes and kinds. They come from a variety of places. Sometimes people just contact me and ask if I will help their animal because they do not want it (or them) any more. Funnily enough, at this very moment I am speaking to a lady who has two Arab horses – mother and son – who her parents can no longer care for. Both horses are old, have medical conditions and are very vulnerable. It is an awfully big ask though to take two horses at once who cannot be separated. They are facing being shot in the very near future if I do not help and it is a real worry. On other occasions people tell me of animals that need help and ask me to step in and do so. We did this when we heard about some pigs in a place about 500 miles away from the Sanctuary. They had been left in a field to die with no food so we sent a lorry up there to fetch them. Unfortunately, we did not realise all the sows were pregnant and what started out as a rescue of 15 pigs turned into 50! Another story which might be of interest is that we received a frantic call from a lady who had a pig in her garden. The pig (now called Amelie) had escaped from the local slaughterhouse and made it’s way into this lady’s garden. The workers from the slaughterhouse had come to collect the pig but she wouldn’t let them in and was desperately trying to find somewhere Amelie could go to be safe and cared for. We immediately jumped in our lorry and went over to collect her and she now lives happily at the Sanctuary.
    These are just a few examples of how the animals come to be here. On other occasions we have had animals tied up and left outside the gate, people just turn up at the gate with them and ask me to take them in there and then. Quite difficult when it is a horse! So you can now see our ‘family’ has grown in many ways over the years.

    Do they stay with you for the remainder of their lives?
    Yes, once they come to the Sanctuary this is where they will live until the end of their lives. I do not re-home animals for many reasons. One being that, in general, people do not wish to take in the elderly, infirm or behaviourally challenging animals. These are the ones I tend to get asked to take. Also, I do not have a big re-homing network of people who can check out any prospective homes and keep an eye on the animals after they have gone there. Once you hand an animal over to someone you cannot 100% be sure of it’s future and this is why I prefer to do all the care myself. They are all very happy and, even though we have over 20 dogs of various breed types, they all live in the house together. Very often, all an animal wants is very much what a person craves. Security, love, comfort, warmth, food, water and no fear or pain. This is what I provide for them in a peaceful environment and, when the end comes for that animal, I believe what is also important is a dignified end.

    What do you say to people who wonders if it´s worth all the work and the lack of free time?
    I have to say that this is a very challenging, tiring and demanding way of life and certainly not for everyone. It takes everything you have both emotionally, physically, spiritually and financially. 365 days a year is a very big commitment and the animals ALWAYS have to come first. You never have a moment for yourself but I am one and they are many and, by the law of averages, me sacrificing in order that so many can live happily has to be worth it in itself. As to whether it is all worth it. I think 400 animals would have to say they think it is!

    What made you go vegan?
    The reason for my veganism is simple. I don’t eat my friends and animals have always been, and will always be, my friends. It is just common sense and very natural to me. I have never felt any different about the situation and never will do. It saddens me that so many people feel so strongly about human rights – their own rights – but do not even challenge the unfairness of the lack of rights for animals. We demand a decent way of life, food to eat, warmth and a retirement at the end of our lives when we get older. Why not the same for animals? However, it also saddens me that in many countries people do not have these rights too. I have learned over the years that the world is a very unfair place and we can only do our best to change it in any small way we can. It doesn’t have to be running an animal sanctuary, competing in the Marathon des Sables just signing petitions, not eating meat or the by-products of it can make an awfully big difference. I do believe in speaking up for what you believe to be right, even if others are against you or it is not the ‘easy’ option to take. If more people spoke out against things which are wrong it would make a great deal more difference to many.

    When people hear that one is vegan, they almost fall over themselves to ask questions about nutrition, more or less assuming that that person is somehow a sickly person. You are a marathon runner with many, many miles behind you. How did you start running, and what, if any, are the differences between you and a meat eating athlet?
    I started running when we moved to the Sanctuary. I found that I could not fit in the hours of training required for my sport at the time – cycling – so I took up jogging and then, because I am extremely competitive, decided I would like to try a race. I entered a half Marathon and broke the course record and then I was hooked. I thought it would be a good way of keeping fit and showing the world how healthy and strong you could be on a vegan diet in, what was at the time, an emerging sport. I totally agree with your remark that when people realise you are vegan they have this idea that you are not strong or healthy. When I ran Marathon des Sables I shared a tent with 7 meat eating men who definitely had an idea of what I was going to be like and how I was going to perform in the race. Needless to say I beat them – even with 2 broken toes incurred in an accident at the Sanctuary the week before the event. Often, I think people are too wrapped up in the idea of food. I just see it as a fuel which enables me to carry out the things in life which really matter to me. Obviously, it is very important when asking your body to do so much but, with 4 Marathon victories all in course records and top 20 places in two of the world’s Major Marathon Series to my name – I think it says a lot about a vegan diet. Namely that there is no need to eat meat to be successful! I have often said that personally I perform much better on a vegan diet than I ever would on a meat based one. The reason being that I do not have to carry the guilt around with me that others have suffered in order that I can achieve my goals.

    You have been nominated Inspirational woman of the year by The Daily Mail. What, if anything, does this mean for the work you do?
    Obviously, being nominated for the award in a National publication does bring a lot of much needed publicity for the Sanctuary. Hopefully this will bring more financial assistance if the work I do comes to the notice of a wider audience. So far I have had some really positive feedback but it has also brought in a lot of pleas from people to take in their animals which puts me in a very difficult situation as we just do not have the funds to do this. My time is given for free as I work, part-time, as a Fire Fighter to bring in a little extra money for the Sanctuary. My partner’s salary goes totally towards the care of the animals after our own bills are paid and anything my retired mother is able to save every month also goes into the costs here. The idea of asking others to help you when you do not put everything you have yourself into a Charity has never sat comfortably with me. Every single penny of everything we have ever owned has gone, and continues to go, into the running of the Sanctuary and I do not believe it should be any other way. I hope that the Sanctuary can grow and we can continue to do what we are doing to help animals. If the nomination for this award allows that to happen then it will be fantastic.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: